Hög tid för julkrubbor

Det tolfte oktober passerade jag genom Åhléns här i stan. Där hade de börjat plocka fram tomtar på hyllorna. 

   "Finns det ingen nåd." tänkte jag och skyndade på stegen. 

Jag är ingen jul-människa, som ni som följt den här bloggen ett tag känner till. Det är en helt befängd helg, om ni frågar mig. En av många befängda saker med den är att den börjar firas två och en halv månad innan den egentligen inträffar. Förutom att julpyntet redan är framme i butikerna har jag sett flera annonser för julmarknader som ska äga rum i slutet av den här månaden. Det är för tidig. "Kan vi inte få åtminstone några veckors frist till", tänker jag.

En knapp vecka efter Åhléns passerade jag förbi fönstret till en frisörsalong på hemvägen och där hade man också börjat plocka fram julen. Men då var det ett anna ljud i skällan.

  "Men vad roligt!" sa jag högt för mig själv och stannade till för att titta extra länge. 

För det finns en sak som jag gillar med julen. Gillar är egentligen ett för klent ord för att beskriva det hela; det är en besatthet och en passion. Och den passionen delar jag med frisören i den här frisörsalongen. Det är det här med julkrubborna. 

Vår julkrubba (Den största av dem, vi har flera) innehåller numera två heliga familjer, fem vise män och en full tomte på en kälke. Men den här frisörens krubba är något helt annat. Den tar upp halva salongen. Förutom Josef och Maria, stallet med åsnor, kor, får och herdar, finns här hela Betlehem  med snickarverkstad, vattenhjul och mjölnare som bär mjölsäckar, barn som leker, giraffer och björnar, kyrkor, sjöar och bäckar, fiskare som fiskar i sjöarna, hundar som jagar hönor, de tre vise männen är på väg med sitt följe längst bergskammen, bland mycket, mycket annat. Kort sagt, jag förstår varför det tar ett tag att plocka fram den och jag följer gärna arbetet. För varje dag har det tillkommit en hund, ett berg eller en bondgård.

Men det är först klockan tolv på julnatten som hon smyger ned i salongen och lägger jesusbarnet på plats i sin krubba.