I en tid som denna

Igår läste jag en krönika i DN som egentligen handlade om att skribenten irriterade sig över att folk hade högtalaren på när de pratade i sina mobiltelefoner på offentliga platser. 

Men stora delar av texten gick åt att resonera kring om den, krönikan, över huvud taget borde skrivas i en tid som denna. Det vill säga en tid när det råder krig i Europa. 

Jag känner lite likadant. Vad än jag tänker skriva här känns det som om det också borde nämnas att det samtidigt, på en annan plats faktiskt pågår ett krig. Vilket det, som krönikören så riktigt påpekade, alltid gör. Den här gången är det "bara" lite närmare än det brukar vara. 

Missförstå mig inte. Jag tycker också att detta är fruktansvärt och hemskt. Hemskt för dem som drabbas. Otäckt för att det är så pass nära. Och det är väl självklart att folk som skriker i mobiltelefoner är ett icke-problem i jämförelse. 

Men det är orimligt att man varje gång man vill skriva eller tala om något annat, också måste räkna upp allt elände av krig, sjukdom och ondska som pågår i världen i samma stund. Då skulle inget av glädje, skönhet och tröst någonsin bli sagt. Ingen skulle tala om något som är vackert eller roligt. Och om det måste vi också tala. 

Det vore orimligt om vi inte njuter av det goda vi (ännu så länge) har omkring oss. Det innebär inte att vi inte känner empati, eller inte kan hjälpa dem som har det värre, samtidigt. 

För övrig tycker jag att detta att gå och prata i mobilen som om det vore en "smörgås" är ett oskick.