Vad är det för fel på folkfester?

Jag tittar på Antikrundan. Folks står i kö i hällregn i timtal, äter sönderregnade smörgåsar och huttrar över termoskaffe. Och är överlyckliga. De strålar mot kameran och försäkrar att det är underbart, det är så härlig stämning i kön, något av en folkfest. Antikrundan är allas favoritprogram. 

Herregud, vad är det för fel på folk, tänker jag och sörplar surt ur min tekopp. 

Förra söndagen var det Vasaloppet. Folk trängs i kyla och snö, kliver på varandras skidor, bryter stavarna och får skavsår. Kavar runt utan fäste i tio timmar. Och är överlyckliga. De stoppar in huvudet i varje tevekamera de ser och försäkrar att det är underbart, det är så härligt stämning här i trängseln, något av en folkfest. 

Jag himlar med ögonen och breder tjockt med smör på mina scones. Jesus!

Bara för att jag avskyr att stå i köer, trängas med folk och är allmänt asocial. Bara för att jag hatar kyla och får ont i höften bara jag säger ordet skidor. Bara för att jag inte begriper hur man kan ha Antikrundan som favoritprogram (Jag tittar på programmet för P:s skull. Han är en av de här obegripliga människorna nämligen. Som tur är tycker han att det är lika outhärdligt att stå i kö och åka skidor som jag.)

Varför gör det mig så vresig att andra människor tycker att sånt här är så härligt? Kan jag inte bara glädjas för deras skull, låta dem vara glada. Förmodligen har det att göra med att jag är lite avundsjuk på dem. Inte på själva köandet och kavandet men på just det där med glädjen. Förmågan att stå i hällregn i sex timmar för att få en gammal potta värderad och tycka att det är det roligaste man har varit med om. Jag ska verkligen försöka att åtminstone inte missunna dem den glädjen.

Men kom inte och prata med mig om duoappen, för då svarar jag inte för vad jag kommer att göra.