Telefon

Nu kan man ju få för mycket av andras liv även om man inte hör samtalen från båda hållen (se mitt tidigare inlägg).

För några år sedan satt jag på en buss och blev ofrivilligt delaktig i en kvinnas privatliv. Det var sådana där säten där man satt mitt emot varandra och den här kvinnan pratade rakt in i mitt ansikte även om det inte var mig hon talade till. 

Hon kom precis från Viktväktarna. Idag hade hon uppnått sin idealvikt, hon ville bara ringa och berätta det. 

Redan där kände jag mig lite obekväm. Skulle jag säga något. Gratulera, eller så. 

Minsta dottern hade varit sjuk och legat på sjukhus den senaste veckan. Ja, det var bättre nu. 

Här bestämde jag mig för att stirra stint ut genom fönstret var den bästa strategin. 

Men det hela hade ju tärt på relationen mellan henne och hennes man. Därför hade hon tvingat iväg honom till parterapi. Men han hade ju inte fattat alls varför de hade gått dit. Det hade han sagt till terapeuten. 

Vid det här laget var vi framme vid min hållplats och jag slapp äntligen ut ur den här kvinnans äktenskap. 

Men det här var för flera år sedan. Numera  är jag mer avtrubbad för privatlivets gränser och pratar  själv i telefonen med lurarna i öronen, när jag går hem från jobbet. Oftast pratar jag med min mamma. 

"Har du fått svar på blodprovet?" hojtar jag rakt ut i luften så att personen som står bredvid mig vid övergångsstället hoppar högt. 

Men att gå med högtalaren på och hålla telefonen som om den vore en "smörgås", det skulle aldrig falla mig in. Åtminstone inte än på några år.