Dåliga omen

Den här resan är inget för vidskepliga.

Dagen innan vi ska fara tappar jag mitt fina bärnstenshalsband som jag haft varje dag i flera år. Förutom att det är tråkigt är det inget gott tecken. Nu var det dagen innan dagen jag trodde att vi skulle åka och inte dagen innan vi verkligen ska göra det, men bara det att vi tagit fel på dag är väl också ett dåligt omen. 

Som om detta inte vore nog, är det första vi möts av, när vi väl är framme, en svart katt som tronar utanför hotellentrén.

Hur ska det sluta? Att jag vrickar foten tio minuter in i den första promenaden räknar jag inte som en följd av en räcka dåliga omen. Jag vrickar alltid foten så fort jag försöker gå någonstans. Hade jag inte vrickat foten hade jag blivit riktigt orolig.

Men det är väl så att när man reser i dessa dagar måste man vara något av en daredevil, en samvetslös normöverskridare. Och det verkar som om jag blivit en sådan. Bara att skriva om alla dessa dåliga omen innan resan är över och jag sitter trygg  hemma framför min teve är ju direkt vettlöst. För att inte tala om att jag illustrerade mitt senaste inlägg med ett, visserligen fejkat, störtat flygplan, precis innan vi ska resa.

 Vad är det som har hänt med mig?