Ett hål i tiden

Medan fredagsbönen pågår i moskén sitter vi i en IKEA-soffa på stenläggningen på serveringen mitt emot och dricker cappuccino respektive gin&tonic. Ett safariklätt turistpar passerar förbi med en karta i högsta hugg. Restaurangägaren intill matar den röda katten vid moskémuren. En gammal tant med två hundar, en med svans en utan, passerar förbi. Den svanslöse hälsar på ett turistpar som pustar ut på en bänk. Ovanför oss flyger svalorna. Och tiden står alldeles stilla.

Det är så få tillfällen i livet när man inte ska något, när man inte måste något, när man inte borde vara någonstans, sätta igång med något. Dammsuga borde man alltid göra oavsett vad det är man håller på med, känns det som. En kirurg som står och akutopererar borde egentligen dammsuga, tro mig.

Men just nu ska vi ingenstans, måste vi ingenting. Vill vi ingenting annat än att sitta här. Jag vill inte ens plocka fram mobilen och börja fippla med den.

Bara en sådan sak. Jag beställer en ny cappuccino. En turist plockar upp en påse kattmat ur sin shoppingväska och matar den röda katten intill moskéväggen. Restaurangägaren intill klappar på sin stora mage och försöker få in sex motvilliga fransmän på sin servering.

Och ovanför oss flyger charterplanen och påminner oss om att tiden ändå är utmätt.

Om två dagar åker vi hem. 

(Den här gången har jag trippelkollat.)