Pilgrimsvandringar

Jag ligger i sängen på hotellrummet i Rhodos stad och funderar på att amputera mina fötter. Större delen av dagen har de travat runt på den vackra stenläggningen i gamla stan och nu är det stora som hus och bultar och spränger.

Under en paus över en cappuccino och en gin&tonic pratade P och jag om pilgrimsfärder, Santiago de Compostela och liknande. Jag tyckte att det var något tilltalande med dessa vandringar, vandrandet och tänkandet som kommer ur vandrandet.

"Mm", sa P som till skillnad från mig fortfarande minns att jag gnällde över ömmande fötter så sent som för en kvart sedan. "Gå där och tänka på hur kängorna skaver"

Jo, det förstås. Och när man väl gjort sin dagsetapp ska man sova i våningssängar i stora sovsalar tillsammans med vilt främmande, snarkande människor, för att ge sig iväg igen i gryningen. 

"MEN", säger jag käckt till P, "det där är ju en del av det hela. Sådant där får man ju jobba med. Irriterar man sig till vansinne på småsaker, vilket vi ändå får säga att det där är, är man också en liten människa, brukar jag tänka."

Sen inser jag att jag inte behöver gå några pilgrimsvandringar för att arbeta med sådana saker. Jag kan börja med att försöka tänka goda saker om mina medmänniskor och mänskligheten som sådan, vid frukostbuffén i morgon bitti. 

Frukostbufféer är nämligen något som förvandlar människor till vilda djur. Vilda utsvultna djur, efter vad det verkar. Det är total kaos om morgnarna. Den unge pojke som fyller på kaffemuggarna ser veritabelt vettskrämd ut när han tränger sig in i den otåligt frustande horden framför kaffeautomaten. Att jag inte började slå denna hord i sina många huvuden med min frukostbricka i morse berodde bara på att brickorna var slut. Jag inser att jag nog är en ganska liten människa ändå.

Och när jag amputerat mina fötter är jag ännu mindre.