Vardagar

I en intervju med Yvonne Lombard, som jag läste någonstans, var minns jag som vanligt inte, berättade hon om sitt äktenskap med Lennart Hellsing. Släkten hade frågat vad de ville ha för vardagsporslin i lysningspresent och Lennart hade svarat: "Det finns inga vardagar!"

Så var det må hända för Lennart Hellsing. Hos oss andra dyker de upp med jämna mellanrum, vardagarna. Och det är väl på gott och ont. Jag brukar tänka att det är vardagarna som gör de andra dagarna lite mera lysande. Att det är livets sätt att andas; livets lungor, vardag och fest. Man får ju göra det lite poetiskt när man inte har något val. 

Den första vardagen efter semestern vaknar jag innan klockan ringt. Solen lyser in i sovrummet och fåglarna kvittar där utanför. Jag känner mig klarvaken och redo. Det är väl lika bra att gå upp. Med ett ben över sängkanten tittar jag på mobilen och upptäcker att klockan är 04:30. Det vore ju direkt vettlöst att kliva upp vid den här tiden. (Min klocka ringer klockan 06:00. Det är ju i och för sig också vettlöst, men tyvärr nödvändigt.) Jag hinner somna om och vakna en gång till innan klockan ringer och då går jag upp. Jag kommer 20 minuter tidigare till jobbet. 

På lunchen är jag ute och köper en sallad. På väg tillbaka går jag och känner mig misslyckad och lomhörd eftersom tjejen på kafét påstått att hon minsann frågat två gånger om det var en räksallad jag skulle ha men det hade jag inte hört i det slamrande kafét. Jag hade just bestämt mig för att tjejen på kafét också var lomförd för jag hade då aldrig sagt räksallad en enda gång när jag möter ett gäng tonårstjejer. Den ena hejdar mig och frågar var jag har köpt mina strumpbyxor någonstans. Det verkar inte som om hon driver med mig. Jag känner mig plötsligt oerhört ungdomlig och hip. Den här vardagen var nog inte så dum ändå.

(Det var nog i Söndagsintervjun i P1 som Yvonne Lombard berättade det där om vardagsporslinet, förresten.)