Något om dragspel

När jag kom hem från jobbet i tisdags hade grannarna dragspelskalas i trädgården. En karl med rött dragspel på magen satt där och truddeluttade för fullt och grannarna var glada och vinkade. Innan jag hunnit in genom min port mötte jag en annan granne som berättade en rolig historia apropå dragspel:

En man ligger på divanen hos psykologen. Han berättar att han spelat bort sitt hem, hela sin familj, fru och barn.                                                                                                                                               "Jaha, på travet?" frågar psykologen.                                                                                                 "Nej," svara mannen, "på dragspel."

Jag skrattar artigt. Grannen beslutar sig för att inte berätta historian för de dragspelskalasande och försvinner in till sig. 

För några år sedan var mina föräldrar på en sammankomst där en grupp med 36 dragspelare hade spelat Amazing grace, min pappas farvoritlåt. Jag tyckte att det  verkade helt vettlöst men mina föräldrar hade köpt en skiva. Jag hittar inte gruppen med 36 dragspelare på Youtube. Däremot hittade jag Amazing grace med Roland Cedermark. Jag tycker fortfarande att det är vettlöst. 

De enda riktiga dragspel som funnits i vår familj ägde min farmor. Hur eller varför det hade kommit i hennes ägo vet jag inte, hon kunde inte spela på det. Dragspelet var lite trasigt på sina ställen och jag fick ha det att leka med. Jag brukade låtsas att det var en skrivmaskin.  När mina föräldrar gav bort dragspelet till någon som kunde spela blev min farmor mycket arg. Till mina föräldrars förvåning. Jag tyckte inte att det var så konstigt, jag hade också blivit arg om någon gav bort mina saker. 

Jag hade faktiskt ett eget leksaksdragspel som var grönt med röd bälg. Jag hade fått det av farmor. Det var lite tråkigt att inte kunna spela på det, minns jag. Det förde mest väsen när jag försökte. När mina föräldrar gav bort det till någon annans barn blev jag inte ett dugg arg. Men det kanske mest berodde på att jag var i övre tonåren när det skedde. 

Nu har jag letat i gamla album efter ett foto på mig när jag var utklädd till dragspelande tomte en julafton. Jag har balanserat på stolar och andats in flera liter damm men något foto har jag inte hittat. Det var min och pappas grej att klä ut oss till tomtar när det var jul och den där julen skulle den minsta tomten spela dragspel hade jag bestämt. Jag var alldeles säker på att det skulle finnas en bild på mig med gula strumpbyxor, tomtemask och dragspel men det finns ingenstans. Det kan ha varit den här julen. Jag har ju gula strumpbyxor och är ungefär sex år.

Längst ned på riddargatan i Rhodos gamla stad satt en pojke på kanske sex år. Han hade också ett dragspel, nästan lika litet som det jag hade när jag var lika gammal, och drog håglöst bälgen fram och tillbaka. Det lät faktiskt lika illa som när jag försökte spela på mitt. Det var meningen att vi som passerade skulle tycka att det är rörande på något sätt och ge honom pengar. Det gör mig arg, mycket argare än när mina föräldrar gav bort mitt leksaksdragspel. Någon borde ta det här dragspelet från den här pojken och låta honom vara sex år på ett det sätt som sexåringar ska vara. Det måste helt enkelt vara möjligt.