Språkutveckling och muntlig tradition

Det här hände sig vid mitten av det förra seklet. Det var en varm sommardag och min gammelfarbror Joel befann sig i en tågkupé tillsammans med två damer. Kanske var det en gruppresa anordnad av kyrkan, jag vet inte, men det är en poäng med att de båda damerna var religiösa. 

Min gammelfarbror hade köpt sig en chokladkaka till färdkost och av någon anledning tyckt att det, denna varma sommardag, var lämpligt att förvara den i innerfickan på sin finkavaj. Nu, här på tåget, tänkte han avnjuta chokladen och upptäckte till sin förskräckelse att den smält i värmen och runnit ut i finkavajen. 

"Jääää..." börjar min gammelfarbror Joel innan han erinrar sig att hans resesällskap är religiösa. Och även om religiösa är lite löjliga så har man ändå en sådan respekt för dem att det är otänkbart att svära i deras närhet. "Jääää...äärtar i blader!" avslutar gammelfarbror Joel med chokladen rinnande kring fingrarna. 

----

Kommen så här långt börjar jag fundera över sådana här historier, muntligt traderade från den ena generationen till den andra. Vad läggs till och vad dras ifrån. Min mamma som berättat historien för mig, var hon med på den här resan? Vem var det annars som berättat den för mamma? För det var knappast gammelfarbror Joel själv. Är det farmor? Är det verkligen Joel det handlade om eller var det någon annan släkting på min fars sida? Är det min fars sida och var det verkligen ett tåg och inte en buss de reste med, vart skulle de och var damerna verkligen religiösa eller bara damer och var de kanske flera än två?

Ja, inte vet jag. Vad jag vet är att man ständigt borde går runt med inspelningsutrustning påslagen och anteckningsbok och penna i högsta hugg. Då hade jag åtminstone kunnat återge den här historien exakt som min mamma berättade den för mig. För jag är nästan säker på att det var mamma som berättade den. 

Jag vet också att detta är historien (om än något varierad) om hur en helt ny svordom kom till världen och som jag är tredje generationen att använda. Men språket devalveras ju med åren och för min del är "Järtar i blader" närmast utbytbart med "Hoppsan" ungefär. Hade jag upptäckt att jag hade smält choklad över hela bröstet på finklänningen när jag var ute och for hade jag nog använt grövre kraftuttryck är jag rädd. 

_ _ _

Och allt detta kom jag av någon anledning att tänka på när jag fick se det här hjärtat på lyftkranen när jag gick hem.