Arvo Pärt får Polarpriset

Min själavårdare Arvo Pärt. 

Arvo Pärt som skriver musik som låter som snö som faller, 

musik som skalar av och gröper ur tills bara benen är kvar,

musik så nära ådern det går.

Bra jobbat Polarpriset. 

   

 Jag hittade Arvo Pärt på en fotoutställning. 

 Man visade en film om fotografen, vars namn jag har glömt, och i filmen spelades musik som drabbade mig. Första gången vi besökte utställningen hann vi inte se filmen till slut, konsthallen stängde mitt i. Så vi gick tillbaka och såg den i sin helhet. I eftertexterna stod Arvo Pärt, De Profundis, och där började det.  

  

             

Det var inte bara för att få reda på vem som skrivit musiken som vi gick tillbaka. Jag kanske inte kommer ihåg fotografens namn, men hans foton glömmer jag aldrig. Det var foton av världens lidande; svält och fattigdom, Rumänska barnhemsbarn. Allra starkast var ett foto av en skelettmager man som kröp på alla fyra eftersom han var för uthungrad för att orka gå. Eller om det var fotot av en småbarnsfamilj som bodde mellan järnvägsspåren eftersom de inte hade råd att bo någon annanstans. Mannen hade inga ben längre eftersom han blivit påkörd av tåget en dag när han var på väg hem. 

Och ur denna fasa steg Arvo Pärt. Som en slags tröst.

Inte så att världen det blev mindre fasansfullt. De hemlösa fick inga hem. De svältande ingen mat. 

Men det var en påminnelse om att människan inte bara kan göra onda, fruktansvärda saker. Hon kan göra sådant som är underbart vackert också.