Ett fruktansvärt bröllop

 För 33 år sedan dog min farfar. Han var 90 år och på den tiden var 90 en ganska hög ålder. Det är det väl nu också men det är vanligare att folk blir 90 nuförtiden. 

Då var det lite sensationellt. 

Dagen för farfars begravning dök det upp ett brudpar på kyrkbacken där vi sörjande hade börjat samlas. De skulle ha vigts i en kyrka i grannförsamlingen men prästen där hade dubbelbokat och dök aldrig upp. 

Så istället för att skrida nedför altargången i den kyrka de valt, till någon vacker musik de valt och avlägga sina löften inför alla sina tårögda vänner och släktingar, fick de gå förbi min farfars kista, som var en svartblank mastodonthistoria utvald av min farmor, och in kapellet intill.  Där vigde "vår"  präst ihop dem lite snabbt innan de fick gå samma tungsinta väg tillbaka förbi kistan. Allt medan vi, begravningsgäster, satt småhulkande strax innanför vapenhuset. 

Har man bjudit hela släkten och alla sina vänner, bokat festlokal, blivit sminkad och fått håret uppsatt och graverat in ett datum i ringarna, ställer man inte in bara för att prästen har klantat sig. Förhoppningsvis var de inte allt för vidskepliga. 

Jag brukar tänka på det där paret ibland och undra om de fortfarande är gifta.