Längtan efter ett par snickarbyxor

Det är alltså i ovan foajé jag en gång festade i svart långklänning. Det var en långklänning från Indiska och som ytterplagg hade jag min pappas ljusblå norgekofta, eftersom jag var Alternativ gubevars. 

Istället för att ta en trip längs Memory Lane klev jag i helgen djupare in i minnenas garderob och mindes med saknad en blå hatt som jag hade på den här tiden. Den var av modellen som engelsk adel har på sig när de är ute  och vandrar på sina ägor med ett jaktgevär bräckt över armen (Källa: Morden i Midsomer) fast i ett annat material. Till den hade jag en duffel och ett par senapsgula skor med fläckar av lera från min misslyckade strävan på drejkursen. Vid ett besök i föräldrahemmet gav sig min far på att i missriktad välvilja putsa upp skorna och borsta bort lerfläckarna, och fick sig därmed en avhyvling. Lerfläckarna skulle ju vara kvar så att det syntes att jag var en sådan person som handgripligen ägnade mig åt konstnärlig verksamhet. 

Jag saknar inte de leriga skorna lika mycket som jag saknar den blå hatten, och mest av allt saknar jag att ha snickarbyxor. Det kunde man faktiskt gå klädd i på den här tiden utan att klassas som ja, Alternativ egentligen. Tror jag. Jag passade egentligen inte in vare sig bland innefolket eller de alternativa. Ungefär som nu, alltså. Men ett par bekväma snickarbyxor skulle jag gärna gå omkring och trivas i, även så här 30 år efter nedan bild togs.