Vägskäl

Varje dag gör vi livsavgörande val. Vi står inför vägskäl hela tiden utan att fundera särskilt mycket på det. Bara detta om vi ska gå upp ur sängen på morgonen eller ligga kvar. Det lilla, dagliga valet kan ju få stora konsekvenser. 

På vissa platser är vägskälen tydligare. Uppsala är en sådan plats för mig. Jag har skrivit om det förut här i bloggen upptäcker jag, oftast under rubriken vägskäl faktiskt. Så ett vägskäl är vad det är: Uppsala. 

Att jag skriver om det igen beror på att det ganska exakt 30 år sedan jag flyttade dit. Och jag flyttade därifrån den 13 juni 1996. Ett och ett halvt år bodde jag här. Det var på den tiden ett och ett halvt år var en livstid och inte en blinkning, som nu. 

Jag har aldrig ångrat att jag valde den väg jag gjorde där i Uppsala, men visst vore det spännande att se hur de här 30 åren hade sett ut om jag gått åt andra hållet. Om man kunde kika in på det livet genom en liten lucka, eller något sådant. Eller kanske inte. 

Nu är jag på väg till Uppsala igen, men bara över helgen. Med tanke på vilken fart det är på tiden numera är det väl knappt värt att åka dit; dra ett andetag och du är på väg hem igen. Men ändå tänkte jag försöka hinna besöka Gustavianum, nominerat till ett av Sveriges bästa museum nu för tiden. (Resultat kommer den 8 april).

Det är den äldsta universitetsbyggnaden i Uppsala. Det var här det började, 1477. 1995 hade jag nyckel till den här bygganden. Det är svindlande att tänka på. Jag hade föreläsningar här inne, opponering på en uppsats, skrev konstanalyser av små figuriner från de antika samlingarna. Jag kunde låsa upp och gå in här och in i institutionen för Antikens kultur och samhällsliv, sitta i det biblioteket och läsa. För 30 år sedan var jag på institutionsfest i foajén här, i svart långklänning. Nu kommer jag att få betala 150 kronor för att över huvud taget komma in.