...men detta land är ingen främling i mig.
(Rubriken är hämtad från Gunnar Ekelöfs dikt Non serviam)
Hemma i cyberrymden igen! Det känns skönt. Jag har varit hos mina föräldrar några dagar och där fungerar vare sig mobiltelefon eller mobilt internet som kommunikationsmedel. Man får helt enkelt gå ut på gården och tuta i lur. Eller använda den fasta telefonen.
Nu ska ju mina föräldrar sälja huset och flytta till mobiltäckta områden och jag har varit "hemma" och packat. När jag packat färdigt för dagen och det kompakta mörkret omslutit huset tillsammans med det tjocka snötäcket slog jag upp locket på min laptop som ett periskop eller en antenn ut mot yttervärlden och skärmen har blinkat och blinkat så hoppfullt men blinkat fåfängt. Och det kanske är nyttigt att inte vara uppkopplad jämt.
Jag är inte gjord av samma hårda virke som min bloggkompis Skogsnuvan och kämpar därför inte för mitt föräldrahem, bär ved och skottar snö och åker miltals i bil varje dag, i alla väglag, för att ta mig till arbetet. Detta trots att jag under packningen hittade en gammla engelskaläxa i diktform där jag hävdar att The house where I live is the place where I die.
Men nu är det nästan 20 år sedan jag skaldade detta och man måste inse vem man är, eller vem man blivit, eller vem man egentligen alltid varit, eller...ja... Jag har helt enkelt inte what it takes.
Någon som verkar ha what it takes är den unge man som ska köpa huset och som har planer på att bygga båthus och borra bergvärme. Rätt person på rätt plats. Och det är bra. Jag skulle ha varit fel och det är inget som grämer mig, även om det känns lite märkligt att någon annans ska bo här i mitt barndomshem. Jag bodde här mellan tre och 18 års ålder och när jag flyttade hade jag inga som helst sentimentala betänkligheter. Jag tänkte bara på FRIHETEN! Friheten att få göra vad man ville utan att någon ifrågasatte det. Friheten att kunna gå till skivaffären och köpa Lisa Ekdahls genombrottsskiva och sedan gå direkt hem och lyssna på den på en gång utan att behöva vänta på bussar eller att föräldrarna skulle fika färdigt hos gamla släktingar. Lisa Ekdahls skiva med Vem vet har alltid symboliserat friheten för mig.
Så istället för att sjunka ned i jolmig sentimentalitet spelar vi lite Lisa Ekdahl. På en gång.
Det är inte namnunderskrifterna på köpekontraktet som gör det omöjligt för mig att flytta tillbaka "hem". Det blev omöjligt för länge sedan.
Hemma i cyberrymden igen! Det känns skönt. Jag har varit hos mina föräldrar några dagar och där fungerar vare sig mobiltelefon eller mobilt internet som kommunikationsmedel. Man får helt enkelt gå ut på gården och tuta i lur. Eller använda den fasta telefonen.
Nu ska ju mina föräldrar sälja huset och flytta till mobiltäckta områden och jag har varit "hemma" och packat. När jag packat färdigt för dagen och det kompakta mörkret omslutit huset tillsammans med det tjocka snötäcket slog jag upp locket på min laptop som ett periskop eller en antenn ut mot yttervärlden och skärmen har blinkat och blinkat så hoppfullt men blinkat fåfängt. Och det kanske är nyttigt att inte vara uppkopplad jämt.
Jag är inte gjord av samma hårda virke som min bloggkompis Skogsnuvan och kämpar därför inte för mitt föräldrahem, bär ved och skottar snö och åker miltals i bil varje dag, i alla väglag, för att ta mig till arbetet. Detta trots att jag under packningen hittade en gammla engelskaläxa i diktform där jag hävdar att The house where I live is the place where I die.
Men nu är det nästan 20 år sedan jag skaldade detta och man måste inse vem man är, eller vem man blivit, eller vem man egentligen alltid varit, eller...ja... Jag har helt enkelt inte what it takes.
Någon som verkar ha what it takes är den unge man som ska köpa huset och som har planer på att bygga båthus och borra bergvärme. Rätt person på rätt plats. Och det är bra. Jag skulle ha varit fel och det är inget som grämer mig, även om det känns lite märkligt att någon annans ska bo här i mitt barndomshem. Jag bodde här mellan tre och 18 års ålder och när jag flyttade hade jag inga som helst sentimentala betänkligheter. Jag tänkte bara på FRIHETEN! Friheten att få göra vad man ville utan att någon ifrågasatte det. Friheten att kunna gå till skivaffären och köpa Lisa Ekdahls genombrottsskiva och sedan gå direkt hem och lyssna på den på en gång utan att behöva vänta på bussar eller att föräldrarna skulle fika färdigt hos gamla släktingar. Lisa Ekdahls skiva med Vem vet har alltid symboliserat friheten för mig.
Så istället för att sjunka ned i jolmig sentimentalitet spelar vi lite Lisa Ekdahl. På en gång.
Det är inte namnunderskrifterna på köpekontraktet som gör det omöjligt för mig att flytta tillbaka "hem". Det blev omöjligt för länge sedan.
Kommentarer
Nog har jag haft mina funderingar på varför jag stannat för det är inget lätt liv men jag är en väldigt tjurig person som inte ger upp i första taget. Slå ner mig och jag reser mig igen och igen och igen precis som en sån där stågubbe