Mer om läsning och litteratur

Jag är mycket intresserad av kompositionen i en bok. I vilken ordning händelserna berättas, hur de löper över i varandra, hur de tvinnas runt och in i varandra, hur en droppe av den ena händelsen lämnas i en annan, osv. Det är i kompositionen det avgörs om det är en bra eller en lysande bok, enligt mig. Kompositonen i Arundathi Roys bok De små tingens gud eller någon av Carlos Ruiz Zafóns böcker ger mig rysningar av välbehag. Ja, det kanske låter lite... perverst... men det är så jag fungerar. Jag har blivit nästan tårögd av lycka över att Zafóns böcker finns.

Och just nu sitter jag här tårögd och rysande och lyssnar på Majgull Axelssons Aprilhäxan för miljonte gången. Lysande komposition. Och detta att hon tar sig tid. En hand som sträcker sig ut för att ge stöd åt någon som på ett ben rättar till en sko, synliggörs och blir till en stor och viktig handling. Gunilla Röör som läser är också lysande, tar sig också tid. Och någonting stillnar och lägger sig tillrätta inom mig och jag vilar i berättelsen, i häret och nuet. Vi har inte bråttom, vi ska ingenstans, vi stannar vid den tillrättade skon.

Att skriva som Majgull Axelsson eller inte alls, tänker jag patetiskt, och vet att jag inte kommer att leva efter den devisen.

Kommentarer

storabh sa…
Det viktigaste är väl att man förstoras som människa, på vilket sätt det än är, när man läser en bok, tittar på en film, lyssnar på en musik eller tittar på en tavla. (eller nåt annat, va fan vet jag?)
Skatan sa…
Du skriver som Soldansaren ... så himla fint och underbart och jag längtar efter att få läsa din bok ... som jag verkligen hoppas du ger ut. Snart.

Redan nu är du Majgull Axelssons like ... inte lika. Det behövs bara en av varje sort så att säga. :-)

Kram!

Populära inlägg