Tomas Mann
Då är det väl dags att lyfta den litterära nivån här från "Herr Karlsson"-böcker och omläsning av bloggböcker, till lite mer prettolitteraturvetar-höjder, så jag slänger in en nobelpristagare. Fick tegelstenen Buddenbrucks av Tomas Mann i julklapp (och Bodil Malmstens nya blogg/loggbok De från norr kommande leoparderna) eftersom den utspelar sig i Lübeck, dit vi skulle åka över nyår.
Boken var så tung att jag inte hade med den i handbagaget till Lübeck men nu har jag läst ut den. Det känns alltid lite sorgligt och tomt när man har umgåtts med människor under lång tid, under drygt 600-sidor, och så plötsligt är det slut. Trots att familjen Buddenbrucks inte alltid är så sympatiska, ibland direkt löjliga och att Mann själv driver med sin familj i mellanåt så tyckte jag om dem och saknar dem. Jag är inte rätt person att bedöma om den är värd sitt nobelpris eller inte, men bra var den.
Bredvid Marienkirche i Lübeck ligger också Buddenbruckhaus, det hus där Tomas Mann föddes och där han också förlade handlingen i boken. Huset förstördes när Lübeck blev bombat av de allierade 1942 men är idag restaurerat och ett museum över familjen Mann i allmänhet och boken Buddenbrucks i synnerhet. Till vår förvåning var texterna i utställningarna även skrivna på svenska, en mycket bättre svenska än den som finns att läsa om utställningen här.
Jag blev inte sådär överdrivet förtjust i Tomas Mann. Till att börja med detta att han under sin ungdom livnärde sig på pension från sin borgarpappa för att kunna ägna sig åt litterära experiment och göra uppror mot borgarlivet. Naturligtvis beror mitt ogillande på att jag är avundsjuk, sedan är det ju väldigt praktiskt att ha borgarpengar att leva på medan man gör uppror mot borgerligheten.
Han verkade dessutom vara en ganska självgod typ, om man läser hans kommentarer kring sitt nobelpris. Och hans fru som var utbildad och intelligent och funderade på att doktorera i matematik när hon träffade Tomas Mann och lät honom övetala sig till att gifta sig med honom. Visst, han höll väl inte en pistol mot hennes huvud direkt, men istället för att skriva en doktorsavhandling födde hon sex barn och tog hand om dem (och om Tomas Mann), dessutom blev hon sjuklig på grund av svåra förlossningar, medan Tomas Mann kunde förverkliga sina drömmar och bli nobelpristagare på kuppen.
Nu verkar han, eller familjen som helhet, inte ha levt några lyckliga liv. Hans båda systrar dör i förtid, och åtminstone den ena av dem tar livet av sig. Klaus Mann, Tomas Manns äldste son, tar också livet av sig. En annan av sönerna ägnar, efter faderns död, sitt liv åt utgivningen av faderns böcker och får genom detta "insikt i faderns tankevärld och hamnar därför i en livskris". Han, sonen i fråga, dör senare till följd av en blandning av "alkohol och barbaturier". Och just det slapp ju Tomas Mann att uppleva men jag tror ändå inte att jag skulle vilja byta liv med honom, nobelpriset till trots. Har man en tankevärld som driver folk till livskriser kan man inte ha mått särskilt bra.
Boken var så tung att jag inte hade med den i handbagaget till Lübeck men nu har jag läst ut den. Det känns alltid lite sorgligt och tomt när man har umgåtts med människor under lång tid, under drygt 600-sidor, och så plötsligt är det slut. Trots att familjen Buddenbrucks inte alltid är så sympatiska, ibland direkt löjliga och att Mann själv driver med sin familj i mellanåt så tyckte jag om dem och saknar dem. Jag är inte rätt person att bedöma om den är värd sitt nobelpris eller inte, men bra var den.
Bredvid Marienkirche i Lübeck ligger också Buddenbruckhaus, det hus där Tomas Mann föddes och där han också förlade handlingen i boken. Huset förstördes när Lübeck blev bombat av de allierade 1942 men är idag restaurerat och ett museum över familjen Mann i allmänhet och boken Buddenbrucks i synnerhet. Till vår förvåning var texterna i utställningarna även skrivna på svenska, en mycket bättre svenska än den som finns att läsa om utställningen här.
Jag blev inte sådär överdrivet förtjust i Tomas Mann. Till att börja med detta att han under sin ungdom livnärde sig på pension från sin borgarpappa för att kunna ägna sig åt litterära experiment och göra uppror mot borgarlivet. Naturligtvis beror mitt ogillande på att jag är avundsjuk, sedan är det ju väldigt praktiskt att ha borgarpengar att leva på medan man gör uppror mot borgerligheten.
Han verkade dessutom vara en ganska självgod typ, om man läser hans kommentarer kring sitt nobelpris. Och hans fru som var utbildad och intelligent och funderade på att doktorera i matematik när hon träffade Tomas Mann och lät honom övetala sig till att gifta sig med honom. Visst, han höll väl inte en pistol mot hennes huvud direkt, men istället för att skriva en doktorsavhandling födde hon sex barn och tog hand om dem (och om Tomas Mann), dessutom blev hon sjuklig på grund av svåra förlossningar, medan Tomas Mann kunde förverkliga sina drömmar och bli nobelpristagare på kuppen.
Nu verkar han, eller familjen som helhet, inte ha levt några lyckliga liv. Hans båda systrar dör i förtid, och åtminstone den ena av dem tar livet av sig. Klaus Mann, Tomas Manns äldste son, tar också livet av sig. En annan av sönerna ägnar, efter faderns död, sitt liv åt utgivningen av faderns böcker och får genom detta "insikt i faderns tankevärld och hamnar därför i en livskris". Han, sonen i fråga, dör senare till följd av en blandning av "alkohol och barbaturier". Och just det slapp ju Tomas Mann att uppleva men jag tror ändå inte att jag skulle vilja byta liv med honom, nobelpriset till trots. Har man en tankevärld som driver folk till livskriser kan man inte ha mått särskilt bra.
Kommentarer
Vad kul det är att du gör såna här "innehållsrika", lärorika inlägg. Jättekul att läsa ...
Kramar!