Avdelningen för i-landsproblem gör ett uttalande

Som bekant håller jag på att bearbeta traumat att vi av olika skäl inte ska åka till Bourgogne i sommar (utan "bara" till Mallorca!)

P säger att det är nog bra att vi åker någon annanstans också, om inte annat så för att märka att vi åker till Bourgogne för att vi vill och inte för att det har blivit en vana. Vi kan ju åka till Bourgogne nästa år igen.
"Nej!!" vill jag skrika men har vett att hålla tyst. "Vi kan ju för fan vara döda nästa år! Döda eller rullstolsbundna eller 'slagrörda' (som det hette förr i världen) Åker vi inte till Bourgogne NU kommer vi aldrig mera dit!"

Men jag säger alltså inget högt för han har väl rätt P. Som vanligt har han rätt, denne specialist på att leverera de där sanningarna som jag inte alls vill kännas vid.
För sanningen är faktiskt den att så här års i fjol (för att nu fortsätta med de här förbaskade tillbakablickarna) oroade jag mig lite för varför jag inte såg fram emot semestern på samma sätt som jag brukade. Jag oroade mig för att jag inte såg fram emot någonting längre. Bara harvade på. Det var inte så att jag var deprimerad eller något sådant bara skrämmande neutral inför det mesta.
Det var ju innan vi fick veta att vi skulle bli av med jobben och för allt jag visste skulle jag harva vidare i samma cykler på jobbet med kortare avbrott för semester i eviga tider. Sedan, samma dag som vi kom hem från Bourgogne i förra året, fick jag beskedet att så skulle det inte bli och fick mig en rejäl omruskning. Kanske var det bra.
Kanske är det bra att vi inte åker till Bourgogne i år. Kanske är det det.

Hittade för ett tag sedan möjligheten att göra "sidor" här på bloggen. Tryckte på fel knapp när jag skulle redigera ett inlägg och kom till "redigera sidor" istället. Har det alltid funnits här? Nu har jag i alla fall knåpat ihop en bourgogne-sida, så ni själva kan se varför man vill dit igen och igen.
Sedan knåpar jag som alltid vidare på den evinnerliga bourgogneboken och ser fram emot nästa år.