Det svartnar framför ögonen på mig

... och det oroar mig, av naturliga skäl.

Nej, jag talar inte om att jag drabbats av någon märklig ögonsjukdom som kommer att göra mig blind.

Inte heller bekymrar jag mig för att "dagarna mörkna minut för minut". Det har ju, som jag konstaterade förra året, hänt något underligt med mig på senare år när det gäller min inställning till vintermörkret. Någon kemisk förändring i kroppen, kanske. Jag tycker att det är ganska mysigt med mörker! Känner mig inbäddad och omhuldad av det, på något obegripligt sätt.

När jag var barn och bodde i vildmarken skulle jag aldrig ha drömt om att ge mig ut på egen hand i mörkret. Mörkret i vildmarken kunde dölja stora älgar som jag var patologiskt rädd för.
De kunde ju plötsligt stå och bröla framför mig där i mörkret och något värre kunde jag inte föreställa mig (Så oskyldigt naiv var jag på den här tiden).
Älgar är skygga varelser och kan fördrivas genom att högt sjunga gamla slagdängor och skramla med mjölkhinkar som man eventuellt gick och bar på. Så fort jag var tvungen att ensam ge mig ut i mörker eller älgtäta områden skrålade jag I fjol så gick jag med herrarna i hagen så högt jag kunde. Jag var tio år och förstod inte riktigt vad Herrarna i hagen handlade om.
Man kan ju undra vem som lär en tioåring en sådan sång. Min mor, är svaret på den frågan. Jag har henne att tacka för en enorm sångskatt som bland annat innehåller Bohus bataljon och den här med grabbarna från Eken (Det är grabbar med kulör, det är grabbarna som var på ett sjuhelsikes humör!) Tack mor, för dessa underbara sånger, som jag fortfarande sjunger när jag är ute och promenerar. Inte för full hals som förr, utan lite gnolande för mig själv visserligen.

Numera bor jag ju i stan och sjunger man för full hals när man är ute och går i stan...så händer det väl egentligen inte så mycket, ingen kommer väl och hämtar eftersom psykvården är bortrationaliserad, men i alla fall, man kan ju bli tittad på. De faror och ondskor som lurar i stadsmörkret, och som jag, trots att de är betydligt värre än älgar, inte har vett att vara rädd för, låter sig heller inte fördrivas av vare sig Bohus bataljon, herrarna i hagen eller de färgrika grabbarna från eken.

Nå, det mörker som oroar mig är det som emellanåt inträder på min datorskärm, den ovilja som datorn uppvisar att uföra vissa kommandon och andra egenheter som den hänger sig åt. Maniskt sparar jag varje handling i den svarta lådan, den externa hårddisken, som står bredvid. Man åldras fort i datornvärlden och fem år för en laptop är en evighet. Snart är det dags för tippen. Jag tänker på med vilken lätthet jag kommer att slänga den här datorn i korgen för elektronik vid Miljöstationen (som tippen heter) medan jag aldrig skulle drömma om att förpassa min första skrivmaskin, min röda Brother dit, och undrar vad det betyder.