Plötsligt längtar jag efter Bodil Malmsten
Apropå förebilder. Apropå bilden av förebilden som ett helgjutet föredöme, där man köper hela personen och allt hennes handlande som varande föredömligt, som varande påbjudet att efterapa. Helt och hållet, inga undantag.
När jag var 17 år läste jag Svartvita bilder av Bodil Malmsten. Det var en explosionsartad insikt om hur man kunde använda språket och vad man kunde använda det till.
Men det räckte inte. Jag köpte hela Bodil Malmsten, rakt av.
Eller den Bodil Malmsten som jag tyckte mig se i det hon skrev, den Bodil Malmsten som hon framställdes i artiklar och intervjuer. Alltså inte den riktiga Bodil Malmsten, vilket jag naturligtvis inte insåg just då.
Jag läste Dostojevskijs Idioten för att Bodil Malmsten hade läst den.
Jag läste Beckett och Ed McBain av samma skäl.
Jag fantiserade om att sitta i en skrivarlya på Gärdet och skriva hela dagen, printa ut på kvällen och gå hem, som jag läst att Bodil Malmsten gjorde.
Jag började se mig omkring på Konsum och formulera det jag såg på ett Bodil Malmstenskt sätt.
Jag ville förhålla mig till hela världen på ett Bodil Malmstenskt sätt.
Jag ville vara en text av Bodil Malmsten.
När jag var 17 var jag övertygad om att jag skulle bli Bodil Malmsten när jag blev stor.
(Jag gick faktiskt genom större delen av min skoltid i den fasta tron att bara jag kom ut därifrån skulle jag bli en helt annan människa än den jag var.
Så döm om min förvåning när jag stod där, dagen efter studenten och var likadan.)
Jag blev inte någon annan och inte blev jag Bodil Malmsten. Men det gör inget.
Jag blev jag, och det tog betydligt längre tid än jag någonsin hade kunnat drömma att det skulle ta. Men det är en helt annan historia.
Jag vill inte längre vara Bodil Malmsten och det är en fråga om mognad. En fråga om att ha insett att det är omöjligt att ha förebilder som är helgjutna föredömen helt igenom. Men det är fortfarande en explosionsartad insikt om hur och till vad man kan använda språket att läsa en text av Bodil Malmsten. Så är det bara.
Och plötsligt mitt i allt funderande kring förebilder börjar jag längta intensivt efter Bodil Malmsten. Jag längtar efter hennes röst när hon sommarpratar eller läser något av det hon skrivit högt. Jag längtar efter det välartikulerade, eftertänksamma, lämningarna efter det jämntländska i språkmelodin. Jag måste höra Bodil Malmsten tala till mig nu!
Genast går jag in på AdLibris och köper raskt två ljudböcker på Mp3, laddar ner och så är hon där.
Och plötsligt har jag fått tillbaka det där flytet igen. Det riktiga skrivandet tar fart medan jag sitter där och lyssnar på Bodil Malmsten, eller på hennes röst som ett slags bakgrundsmusik. Så skulle aldrig Bodil Malmsten själv göra. Hon vill ha tyst när hon skriver. Men på mig har hennes röst, hennes läsande, en fokuserande inverkan. Plötsligt går det lättare att koncentrera sig på skrivandet, jag vill inte surfa runt på Facebook eller titta på underliga filmer på YouTube.
Jag vill bara sitta här och skriva och "vara Bodil Malmsten" en stund.
När jag var 17 år läste jag Svartvita bilder av Bodil Malmsten. Det var en explosionsartad insikt om hur man kunde använda språket och vad man kunde använda det till.
Men det räckte inte. Jag köpte hela Bodil Malmsten, rakt av.
Eller den Bodil Malmsten som jag tyckte mig se i det hon skrev, den Bodil Malmsten som hon framställdes i artiklar och intervjuer. Alltså inte den riktiga Bodil Malmsten, vilket jag naturligtvis inte insåg just då.
Jag läste Dostojevskijs Idioten för att Bodil Malmsten hade läst den.
Jag läste Beckett och Ed McBain av samma skäl.
Jag fantiserade om att sitta i en skrivarlya på Gärdet och skriva hela dagen, printa ut på kvällen och gå hem, som jag läst att Bodil Malmsten gjorde.
Jag började se mig omkring på Konsum och formulera det jag såg på ett Bodil Malmstenskt sätt.
Jag ville förhålla mig till hela världen på ett Bodil Malmstenskt sätt.
Jag ville vara en text av Bodil Malmsten.
När jag var 17 var jag övertygad om att jag skulle bli Bodil Malmsten när jag blev stor.
(Jag gick faktiskt genom större delen av min skoltid i den fasta tron att bara jag kom ut därifrån skulle jag bli en helt annan människa än den jag var.
Så döm om min förvåning när jag stod där, dagen efter studenten och var likadan.)
Jag blev inte någon annan och inte blev jag Bodil Malmsten. Men det gör inget.
Jag blev jag, och det tog betydligt längre tid än jag någonsin hade kunnat drömma att det skulle ta. Men det är en helt annan historia.
Jag vill inte längre vara Bodil Malmsten och det är en fråga om mognad. En fråga om att ha insett att det är omöjligt att ha förebilder som är helgjutna föredömen helt igenom. Men det är fortfarande en explosionsartad insikt om hur och till vad man kan använda språket att läsa en text av Bodil Malmsten. Så är det bara.
Och plötsligt mitt i allt funderande kring förebilder börjar jag längta intensivt efter Bodil Malmsten. Jag längtar efter hennes röst när hon sommarpratar eller läser något av det hon skrivit högt. Jag längtar efter det välartikulerade, eftertänksamma, lämningarna efter det jämntländska i språkmelodin. Jag måste höra Bodil Malmsten tala till mig nu!
Genast går jag in på AdLibris och köper raskt två ljudböcker på Mp3, laddar ner och så är hon där.
Och plötsligt har jag fått tillbaka det där flytet igen. Det riktiga skrivandet tar fart medan jag sitter där och lyssnar på Bodil Malmsten, eller på hennes röst som ett slags bakgrundsmusik. Så skulle aldrig Bodil Malmsten själv göra. Hon vill ha tyst när hon skriver. Men på mig har hennes röst, hennes läsande, en fokuserande inverkan. Plötsligt går det lättare att koncentrera sig på skrivandet, jag vill inte surfa runt på Facebook eller titta på underliga filmer på YouTube.
Jag vill bara sitta här och skriva och "vara Bodil Malmsten" en stund.
Kommentarer