Antropologisk dokumentation
Den tid vi nu lever i är mer individualistisk jämfört med hur det var förr, när vi levde i jantelagens och självutplåningens tid. I och med denna förskjutning kommer vissa delar av det forna sociala spelet att falla i glömska. Plötsligt känner jag att jag måste dokumentera några av egenheterna i jantesamhället för att de inte ska gå förlorade för eftervärlden.
De skeenden jag tänkte redogöra för härrör, passande nog från julfirandet förr i världen, dvs när jag var barn. Varje julaftons förmiddag kom mormor, farmor och farfar farande i taxi. Innan taxin kunde åka igen gick diskussionerna höga om vem av min farmor eller mormor som skulle betala för åkturen. Båda satt med plånböckerna öppna och viftade med sedlar mot taxichauffören. Den som förlorade diskussionen och inte fick betala gav taxichauffören dricks bara för att hon inte ville visa sig helt besegrad.
Sedan blev det dags för jullunch. Vi har alltid ätit det stora målet mitt på dagen på festdagar i min familj. Det började med smörgåsbordet; sillen, rödkålen, rullsyltan, köttbullarna, prinskorvarna, Janssons frestelsen, revbenspjällen och skinkan, naturligtvis. Och förmodligen en massa annat som jag har glömt.
Det var hur som helst väldigt mycket mat och man var tvungen att skicka runt ett av faten hela tiden, eftersom det inte fanns plats att ställa ned det. När ett fat passerade tog man en sked och skickade vidare. Det flöt på bra tills fatet kom till antingen min farmor eller min mormor. Oavsett vem fatet nådde först så kunde personen ifråga inte på något vis ta mat från det direkt, utan måste först erbjuda den andra, som i sin tur slog ifrån sig: inte skulle hon ta först, varvid den andra kontrade med någon anledning till att visst skulle hon ta mat före henne, oftast var det åldern. Den som var äldst skulle med ålderns rätt ta först. Oavsett vem av dem som fått fatet först var ett av skälen till att den andra borde ta mat före att hon var äldre. Detta trots att det var över tio år emellan dem.
När smörgåsbordet var uppätet, följde lutfisken, direkt på, och sedan avslutades det hela med gröt. Allt i ett svep. Jag tycker att det är märkligt att ingen dog av all denna mat, själv brukade jag ge upp efter köttbullarna. Jag har alltid haft lite svårt att vara i samma rum som lutfisk.
Frågade man min farmor eller mormor om de ville ha mer julmust tll exempel, svarade de alltid nej men min mamma motade ändå alltid på mig att jag skulle hälla i, i alla fall. Eller också skulle man fortsätta truga några gånger tills farmor eller mormor erkände att de nog kunde tänka sig att ta lite mer att dricka, som om de gjorde det för att vara mig till lags.
Sådana där fixa idéer om vad som var artigt, som att inte säga direkt att man vill ha mer eller låta andra gå före i kön trots att det bara tar längre tid, de kommer att försvinna. Just dessa exempel kanske inte är så mycket att sörja över. Och fixa idéer kommer det ju alltid nya.
De skeenden jag tänkte redogöra för härrör, passande nog från julfirandet förr i världen, dvs när jag var barn. Varje julaftons förmiddag kom mormor, farmor och farfar farande i taxi. Innan taxin kunde åka igen gick diskussionerna höga om vem av min farmor eller mormor som skulle betala för åkturen. Båda satt med plånböckerna öppna och viftade med sedlar mot taxichauffören. Den som förlorade diskussionen och inte fick betala gav taxichauffören dricks bara för att hon inte ville visa sig helt besegrad.
Sedan blev det dags för jullunch. Vi har alltid ätit det stora målet mitt på dagen på festdagar i min familj. Det började med smörgåsbordet; sillen, rödkålen, rullsyltan, köttbullarna, prinskorvarna, Janssons frestelsen, revbenspjällen och skinkan, naturligtvis. Och förmodligen en massa annat som jag har glömt.
Det var hur som helst väldigt mycket mat och man var tvungen att skicka runt ett av faten hela tiden, eftersom det inte fanns plats att ställa ned det. När ett fat passerade tog man en sked och skickade vidare. Det flöt på bra tills fatet kom till antingen min farmor eller min mormor. Oavsett vem fatet nådde först så kunde personen ifråga inte på något vis ta mat från det direkt, utan måste först erbjuda den andra, som i sin tur slog ifrån sig: inte skulle hon ta först, varvid den andra kontrade med någon anledning till att visst skulle hon ta mat före henne, oftast var det åldern. Den som var äldst skulle med ålderns rätt ta först. Oavsett vem av dem som fått fatet först var ett av skälen till att den andra borde ta mat före att hon var äldre. Detta trots att det var över tio år emellan dem.
När smörgåsbordet var uppätet, följde lutfisken, direkt på, och sedan avslutades det hela med gröt. Allt i ett svep. Jag tycker att det är märkligt att ingen dog av all denna mat, själv brukade jag ge upp efter köttbullarna. Jag har alltid haft lite svårt att vara i samma rum som lutfisk.
Frågade man min farmor eller mormor om de ville ha mer julmust tll exempel, svarade de alltid nej men min mamma motade ändå alltid på mig att jag skulle hälla i, i alla fall. Eller också skulle man fortsätta truga några gånger tills farmor eller mormor erkände att de nog kunde tänka sig att ta lite mer att dricka, som om de gjorde det för att vara mig till lags.
Sådana där fixa idéer om vad som var artigt, som att inte säga direkt att man vill ha mer eller låta andra gå före i kön trots att det bara tar längre tid, de kommer att försvinna. Just dessa exempel kanske inte är så mycket att sörja över. Och fixa idéer kommer det ju alltid nya.
Kommentarer