Dagen efter
Egentligen skulle jag ha skrivit ett inlägg i går. Det skulle handla om den franska nationaldagen. Men nu hade jag läst sönder ögonen i mitt redigerande av en bok om det där landet, så istället för att hylla det på dess dag satt jag omtöcknad av migräntabletter och kisade mot ett gammal avsnitt av Morden i Midsomer.
Trots huvudvärken kunde jag inte låta bli att fundera på det faktum att flera människor kommenterat att det var den franska nationaldagen medan ingen, inte ens min mor, hade påpekat att det var vår egen kronprinsessas födelsedag. Av min annars så rojalistiska mor hade jag till och med fått ett mms föreställande min far viftande med en fransk flagga.
Medan jag försökte hålla isär namnen på de olika karaktärerna i Midsomer, något jag brukar ha svårt för även utan migrän, funderade jag på om detta ointresse för det svenska kungahuset och medvetenheten om den franska nationaldagen, har något att göra med vårt komplicerade förhållande till vår nationalkänsla och fransmännens självklara förhållande till sin.
Jag vet inte riktigt vad som är bäst, men jag vet att jag gärna skulle ha lite mer fransk känsla för min bok än den svenska komplicerade känslan jag faktiskt har.
Medan jag försökte hålla isär namnen på de olika karaktärerna i Midsomer, något jag brukar ha svårt för även utan migrän, funderade jag på om detta ointresse för det svenska kungahuset och medvetenheten om den franska nationaldagen, har något att göra med vårt komplicerade förhållande till vår nationalkänsla och fransmännens självklara förhållande till sin.
Jag vet inte riktigt vad som är bäst, men jag vet att jag gärna skulle ha lite mer fransk känsla för min bok än den svenska komplicerade känslan jag faktiskt har.
Innan jag visste att jag skulle få migrän hade jag tänkt skriva om den franska nationaldagen 2003. Vi firade den i undersköna staden Chatillion-sur-Seine i Bourgogne. Det var första gången jag var i Bourgogne och ännu hade jag inte blivit så besatt av den här regionen som jag sedermera skulle komma att bli. Det är faktiskt två år kvar tills den besattheten ska bryta ut.
Hade jag inte haft migrän hade jag skrivit om hur mycket folk det vimlade ute på gatorna på kvällen . Att det vid bakluckan på en lastbil delas ut lyktor inför paraden som skulle gå genom staden. Jag skulle ha skrivit om hur jag vettskrämd hoppade och skuttade omkring alla smällare som smällde kring mina fötter. Smällandet fortsatte med oförminskad styrka även när paraden kom. Först gick ett gäng drillflickor i olika åldrar med blinkande drillpinnar. Åldern varierade från de som var så små att de var allt för upptagna av att titta på publiken för att hinna med att hålla takten med sin pinne, till dem som var allt för medvetna om att publiken tittade på dem och därför var mycket noga med att vifta i rätt takt. Efter drillflickorna kom en blås- och slagorkester och sedan stadens invånare som bar de där lyktorna som delats ut vid lastbilen. Vi följde också med tåget en bit.
Hade jag inte varit angripen av bestialisk huvudvärk hade jag också nämnt att det var oerhört vart hela den där sommaren och att vi avslutade kvällen med att sitta i en trappa och äta kebab eftersom det var alldeles för varmt för att gå in och äta någonstans. Men nu blir det alltså ingenting med det. Jag kan väl ändå säga att när man tänker tillbaka på en speciell händelse på det här sättet och på allt som har hänt sedan dess, så inser man att tolv år är en ganska lång tid.
Hade jag inte haft migrän hade jag skrivit om hur mycket folk det vimlade ute på gatorna på kvällen . Att det vid bakluckan på en lastbil delas ut lyktor inför paraden som skulle gå genom staden. Jag skulle ha skrivit om hur jag vettskrämd hoppade och skuttade omkring alla smällare som smällde kring mina fötter. Smällandet fortsatte med oförminskad styrka även när paraden kom. Först gick ett gäng drillflickor i olika åldrar med blinkande drillpinnar. Åldern varierade från de som var så små att de var allt för upptagna av att titta på publiken för att hinna med att hålla takten med sin pinne, till dem som var allt för medvetna om att publiken tittade på dem och därför var mycket noga med att vifta i rätt takt. Efter drillflickorna kom en blås- och slagorkester och sedan stadens invånare som bar de där lyktorna som delats ut vid lastbilen. Vi följde också med tåget en bit.
Hade jag inte varit angripen av bestialisk huvudvärk hade jag också nämnt att det var oerhört vart hela den där sommaren och att vi avslutade kvällen med att sitta i en trappa och äta kebab eftersom det var alldeles för varmt för att gå in och äta någonstans. Men nu blir det alltså ingenting med det. Jag kan väl ändå säga att när man tänker tillbaka på en speciell händelse på det här sättet och på allt som har hänt sedan dess, så inser man att tolv år är en ganska lång tid.
Kommentarer