Postmodernismen och dess följder

Det började med Arne Weise, sade jag till P för ett tag sedan. Vi samtalar om postmodernismen. Postmodernismen är ju en ganska svårdefinierad –ism. När jag talar om den menar jag symbolernas förlorade betydelse, att det är omodernt att ta något (vad som helst) på allvar, upplösningen av invanda mönster och nödvändig kontinuitet. Att allt flyter och man inte har några fasta punkter i tillvaron, ungefär. Och utifrån den synvinkeln står det ju klart var Arne Weise kommer in. 

När Arne Weise slutade vara julvärd i SVT drabbades vi av svår upplösning av invanda mönster och nödvändig kontinuitet. Nu är det ju inte rimligt att begära att Arne Weise ska sitta där i rutan varje jul ända tills solen slocknar, det låter sig helt enkelt inte göras. Någon gång måste det ha ett slut. Det intressanta och tidstypiska och det, enligt mig, postmoderna, är vad som hände sedan: Att SVT inte brydde sig om att bygga upp någon ny kontinuitet där till exempel Ernst är värd varje år, utan istället bestämde sig för att byta julvärd från år till år.

Det var i samma veva, fortsätter jag mitt resonemang, som den vanliga, närmast institutionaliserade trion i radioprogrammet Spanarna (Jonas Gardell, Jonas Hallberg och Helena von Zweigbergk) upplöstes och istället för att bygga upp en ny institution med en ny kontinuerlig trio bestämde sig Sveriges radio för att variera spanarna från program till program. Varje fredag fylldes av oro och osäkerhet innan man till slut, klockan 15 fick höra vilka som skulle spana denna vecka.

Det var en upplösningens tid. Gamla trygga referensramar rubbades.  Men när jag i efterhand kontrollerar det jag påstått, upptäcker jag att den institutionaliserade spanartrion upplöstes redan 1996, alltså sex år innan Arne Weise lämnade rutan. Och Killinggänget, som på något sätt personifierar den ironiska generationen, alltså generationen som inte tar något på allvar (postmodernism), började väl härja redan i början av 90-talet. Kanske är det istället så att Arne Weises uttåg från julaftonstraditionen mer är själva peaken på postmodernismen.

Under denna upplösningarnas tid, kullkastandet av all trygg kontinuitet, nöjde man sig visserligen med att byta ut personerna i kända företeelser, men man behöll själva företeelsen. Man behöll traditionen med julvärd och att visa Karl Bertil och Kalle varje år men mellan dessa välkända inslag fanns detta orosmoment, detta okända nya. Detsamma gällde Spanarna;  även om spanartrion såg olika ut varje gång behöll man programformen och dess sändningstid.

På senare år har man emellertid börjat ge sig på och söndra även dessa kvarvarande fasta punkter i tillvaron. Man behöver inte längre sitta bänkad vid radion klockan 15 på fredagen, eller klockan 11 på lördagen när den enda reprisen sändes, för att lyssna på veckans Spanarna. Man kan lyssna när som helst i Sveriges radios arkiv.  Samma sak gäller ju som bekant för TV-programmen. Borta är den magiska tidpunkten, njutningen i att se fram emot ett program, en högtidsstund vid ett givet tillfälle.

Det som återstå är att bryta sönder själva programformerna. Jag föreslår att vi använder programmet Så ska det låta som ett pilotexempel. Där har vi ju redan bytt programledare, pianister och sändningstid några gånger. Nu är det dags att ändra själva programformen.  Jag föreslår nya regler i varje program, vissa avsnitt behöver inte ens handla om musik, man kan tävla i djurläten, olika motorljud eller helt enkelt låta bli att tävla och bara sjunga tillsammans i glatt samförstånd. Fast det är klart då kan man ju lika gärna titta på Allsång på Skansen (Man kan numera även  titta på allsång på Liseberg, också detta ett tecken på att det inte längre finns några fasta punkter i tillvaron)

Jag tror att SVTs Öppna arkiv och även radions arkiv av spanarprogram och sommarpratarprogram är en direkt reaktion på postmodernismen. I denna upplösningens tid, en tid då allt flyter och vi famlar blinda utan att hitta några solida handtag att greppa och hålla fast i behöver vi sådant som Öppet Arkiv. Med några enkla knapptryckningar kan vi återskapa de förlorade traditionerna. Vi kan se Arne Weise som julvärd varje år igen. Vi kan lyssna på spanarprogrammen med de ”riktiga” (det vill säga med de gamla goda) spanarna och  skaffa oss en, visserligen imaginär, trygghet igen. 

Det finns naturligtvis en risk med detta. Om man skulle känna sig allt för otrygg och rotlös skulle det ju vara fullt möjligt att man fastnade i Arne Weises julvärdsklipp, utvecklar ett beroende och drabbas av ångest om man inte får sin dagliga dos av Weise. Det är emellertid svårt att veta hur farligt detta skulle vara. Om livet skulle underlättas genom att man tittade på Arne Weise en gång om dagen kanske det vore ok.  Det är när det går ut över det dagliga livetsom det blir allvarligt. Om man inte hinner hämta sina barn på dagis eller sjukskriver sig från jobbet för att man inte klarar sig utan Weises julvärdskap så har man naturligtvis stora problem. Men det är alltså där vi riskerar att hamna på grund av det postmodernistiska sönderfallet. 

(Det kanske är bäst att förtydliga att texten ovan är skriven i en ironisk (postmodern) ton. Jag är ju sprungen ur den ironiska generationen. Men det är också värt att tänka på att under ironin gömmer oftast ett allvar. Och ni som har orkat hänga i ända till slutet i den är långa, svamlande texten ska ha en stor eloge.)