Introvert fredagsnöje om vaga begrepp
Jag har inga som helst problem med ordet "hen". Ett ganska praktiskt ord, tycker jag. Däremot har jag oerhört svårt för ordet "en".
Det är ju numera allmänt accepterat (Jag har läst i Språktidningen att det är det) att man (sic!) istället för "man" kan använda "en" istället. Alltså, istället för att säga:
"Man brukar få ont i ryggen när man jobbar i trädgården."
kan man säga:
"En brukar få ont i ryggen när en jobbar i trädgården."
Egentligen spelar det ju inte någon roll för betydelsen vilket man (Jag kan verkligen inte låta bli) använder. Och jag inser ju att språk förändras. Det här med att språket skulle utarmas på grund av de nuvarande ungdomarnas sätt att prata vill jag inte riktigt gå med på. Det låter så bakåtsträvande och förstockat. Äldre generationer har i alla tider ansett att den yngre generationens beteende är ett tecken på samhällets moraliska undergång.
Så jag försöker kämpa emot sådana tankar. Jag har nästan (säger nästan) accepterat att folk säger saker som "Jag lämnar i morgon." Men språkpoliskärringen inom mig skriker fortfarande att i det svenska språket måste man lämna NÅGOT, man kan inte bara LÄMNA hur som helst!
Men en. Jag tycker att det låter så fuuuult!
Det märkliga är att jag kan acceptera en på vissa platser i en mening. Till exempel:
"Här sitter man och känner att räkningarna bara regnar över en."
Däremot skulle jag aldrig säga:
"Här sitter en och känner att räkningarna bara regnar över en."
Men jag tränar. För vem vill vara bakåtsträvande och förstockad. Kunde jag lära mig att skriva på mobilen med tummarna ska jag nog också lära mig att hantera en.
Jag övar mig genom att lyssna på videobloggaren Clara Henrys sommarprogram samtidigt som jag djupandas. Hon är oerhört konsekvent i sitt en-användande.
Det är för övrigt intressant att lyssna på henne. Vi har mycket gemensamt trots att jag är dubbelt så gammal som hon. Vi är båda uppvuxna på landet och skrev redan innan vi kunde bokstäverna. Vi bloggar båda två, även om hon gör det i bild och jag i text, och vi är båda introverta.
Fördelen med att vara så gammal som jag är, är att det är mindre laddat att säga att man hellre vill vara hemma och titta på film än vara ute och festa. Fördelen med att vara så ung som hon, är att en (Titta vad jag kan!) har ett mer avslappnat förhållande till ordet en.
För övrigt lärde jag mig under min gymnasietid att ordet man borde användas så lite som möjligt eftersom det är så vagt. Det är ju förkastligt att bara snacka en massa snömos. Över vem regnar de där fakturorna egentligen. Tala ur skägget.
För övrigt två: Jag tror att uttrycket (Sic!) som jag använder här ovan är ungefär det samma som en gammal bakåtsträvande, förstockad och språksnobbistisk markör som motsvarar dagens smiley i betydelse. Ungefär.
Det är ju numera allmänt accepterat (Jag har läst i Språktidningen att det är det) att man (sic!) istället för "man" kan använda "en" istället. Alltså, istället för att säga:
"Man brukar få ont i ryggen när man jobbar i trädgården."
kan man säga:
"En brukar få ont i ryggen när en jobbar i trädgården."
Egentligen spelar det ju inte någon roll för betydelsen vilket man (Jag kan verkligen inte låta bli) använder. Och jag inser ju att språk förändras. Det här med att språket skulle utarmas på grund av de nuvarande ungdomarnas sätt att prata vill jag inte riktigt gå med på. Det låter så bakåtsträvande och förstockat. Äldre generationer har i alla tider ansett att den yngre generationens beteende är ett tecken på samhällets moraliska undergång.
Så jag försöker kämpa emot sådana tankar. Jag har nästan (säger nästan) accepterat att folk säger saker som "Jag lämnar i morgon." Men språkpoliskärringen inom mig skriker fortfarande att i det svenska språket måste man lämna NÅGOT, man kan inte bara LÄMNA hur som helst!
Men en. Jag tycker att det låter så fuuuult!
Det märkliga är att jag kan acceptera en på vissa platser i en mening. Till exempel:
"Här sitter man och känner att räkningarna bara regnar över en."
Däremot skulle jag aldrig säga:
"Här sitter en och känner att räkningarna bara regnar över en."
Men jag tränar. För vem vill vara bakåtsträvande och förstockad. Kunde jag lära mig att skriva på mobilen med tummarna ska jag nog också lära mig att hantera en.
Jag övar mig genom att lyssna på videobloggaren Clara Henrys sommarprogram samtidigt som jag djupandas. Hon är oerhört konsekvent i sitt en-användande.
Det är för övrigt intressant att lyssna på henne. Vi har mycket gemensamt trots att jag är dubbelt så gammal som hon. Vi är båda uppvuxna på landet och skrev redan innan vi kunde bokstäverna. Vi bloggar båda två, även om hon gör det i bild och jag i text, och vi är båda introverta.
Fördelen med att vara så gammal som jag är, är att det är mindre laddat att säga att man hellre vill vara hemma och titta på film än vara ute och festa. Fördelen med att vara så ung som hon, är att en (Titta vad jag kan!) har ett mer avslappnat förhållande till ordet en.
För övrigt lärde jag mig under min gymnasietid att ordet man borde användas så lite som möjligt eftersom det är så vagt. Det är ju förkastligt att bara snacka en massa snömos. Över vem regnar de där fakturorna egentligen. Tala ur skägget.
För övrigt två: Jag tror att uttrycket (Sic!) som jag använder här ovan är ungefär det samma som en gammal bakåtsträvande, förstockad och språksnobbistisk markör som motsvarar dagens smiley i betydelse. Ungefär.
Kommentarer