Aptitretare
Temat för årets nostalgikalender är filmmusik. Som en liten aptitretare spelar vi The way we were eller Våra bästa år som den heter på svenska. Den filmmusiken känns som själva koncentratet av innebörden av begreppet nostalgi.
Betydelsen av nostalgi skulle sedermera förskjutas från att innebära en sjuklig hemlängtan (se förra inlägget) till att stå för längtan efter en oskuldsfull barndom (Den i sin tur är en företeelse som jag tror bara finns i vuxnas dimmiga minne) Nostalgi är numera en längtan efter ett då snarare än ett där, för att låna Immanuel Kants uttryck. En längtan efter våra bästa år.
Nostalgikalendern behandlar tidsperioden 80- till 90-tal (med en viss twist i enstaka fall) men att de här åren verkligen skulle vara min bästa... jag vet inte. De var väl ok men jag anser ändå att min bästa tid är nu. Och att man ska sträva efter att försöka leva så.
Men så här i juletid tycker jag att det passar att gotta sig lite i gamla godingar. Och det var något speciellt med filmerna förr. Åtminstone av upplevelsen av dem, det var liksom lite intensivare än vad det är när man ser film nu för tiden. Det fanns en tid när jag tittade på Svart lucia varje dag, jag skriver varje dag, efter skolan och det kan jag inte riktig se att jag skulle göra med någon film idag. Jag vet inte om det är en lättnad eller sorgligt.
Betydelsen av nostalgi skulle sedermera förskjutas från att innebära en sjuklig hemlängtan (se förra inlägget) till att stå för längtan efter en oskuldsfull barndom (Den i sin tur är en företeelse som jag tror bara finns i vuxnas dimmiga minne) Nostalgi är numera en längtan efter ett då snarare än ett där, för att låna Immanuel Kants uttryck. En längtan efter våra bästa år.
Nostalgikalendern behandlar tidsperioden 80- till 90-tal (med en viss twist i enstaka fall) men att de här åren verkligen skulle vara min bästa... jag vet inte. De var väl ok men jag anser ändå att min bästa tid är nu. Och att man ska sträva efter att försöka leva så.
Men så här i juletid tycker jag att det passar att gotta sig lite i gamla godingar. Och det var något speciellt med filmerna förr. Åtminstone av upplevelsen av dem, det var liksom lite intensivare än vad det är när man ser film nu för tiden. Det fanns en tid när jag tittade på Svart lucia varje dag, jag skriver varje dag, efter skolan och det kan jag inte riktig se att jag skulle göra med någon film idag. Jag vet inte om det är en lättnad eller sorgligt.
Kommentarer