och från A till Ö via Finland och Göteborg
På tillbakavägen (se tidigare inlägg) får jag vänta en halvtimme i H. Kiosken har stängt, det blir inget kaffe. Tåget står redan inne på stationen så jag kliver på. Med mig från A har jag en lätt doft av stekos från raggmunksbaket och historien om hur min farmor och hennes kompis Kross-Nisse stormade en taxfree-butik på Finlandsfärjan en halvtimme innan den skulle öppna, eftersom min farmor skulle köpa champange till sin 50-års dag.
Det är en 46 år gammal historia och det är min mamma, som också var med på resan, som berättat den. Jag älskar den och fnissar för mig själv där jag sitter på det stillastående tåget i H och ser det framför mig: Farmor och Kross-Nisse som tränger sig in i butiken med min farmor i spetsen och biträdet som slänger ut dem. För utslängda blev de. Men det skedde inte utan strid om jag känner min farmor rätt. Jag ser för mig hur biträdet blir allt svettigare på läppen och allt desperatare i blicken.
Någon envisare människa än min farmor finns inte.
En strid med henne har jag vunnit. Jag kan bara minnas att det är en enda. Det var en gång i tonåren när jag skulle åka på körresa till Göteborg. Jag hade sovit över hos farmor natten före eftersom resan startade i staden där hon bodde, och när jag skulle gå på morgonen ansåg hon det nödvändigt att hjälpa mig att bära min väska till platsen där jag skulle möta mina körkamrater. Det gjorde inte jag och det var jag som vann diskussionen. Inte med argument om hur orimligt det vore att en blind, gammal tant med bensår skulle bära en fullt frisk 18-årings lilla övernattningsväska som om hon inte kunde göra det själv. Jag sa helt enkelt NEJ, blankt och bestämt, kommer aldrig på fråga och därmed basta! Denna min bestämdhet kom nog inte så mycket av omtanke om min farmor som av det oerhört pinsamma i att mina kamrater skulle tro att jag inte kunde klara mig själv utan behövde en blind gammal tant med bensår som stöd. Tonårsskammen är en stark kraft.
Älskade farmor. I dag sitter hon böjd som en fällkniv över ett bord i sitt rum på ålderdomshemmet och pratar oavbrutet med folk som inte längre finns. Kanske är hon och Kross-Nisse ute på äventyr igen någonstans i en annan dimension. Varje gång jag besöker henne tänker jag: "Vad ska det här tjäna till?" Och sedan skäms jag. För vem är jag att göra några värderingar av hennes liv.
Farmor själv är mer harmonisk än någonsin; sjunger Hej tomtegubbar, slår ihop klackarna och visar hur man joddlar.
Men hon vägrar med samma gamla obestridbara envishet att använda sina löständer.
Det är en 46 år gammal historia och det är min mamma, som också var med på resan, som berättat den. Jag älskar den och fnissar för mig själv där jag sitter på det stillastående tåget i H och ser det framför mig: Farmor och Kross-Nisse som tränger sig in i butiken med min farmor i spetsen och biträdet som slänger ut dem. För utslängda blev de. Men det skedde inte utan strid om jag känner min farmor rätt. Jag ser för mig hur biträdet blir allt svettigare på läppen och allt desperatare i blicken.
Någon envisare människa än min farmor finns inte.
En strid med henne har jag vunnit. Jag kan bara minnas att det är en enda. Det var en gång i tonåren när jag skulle åka på körresa till Göteborg. Jag hade sovit över hos farmor natten före eftersom resan startade i staden där hon bodde, och när jag skulle gå på morgonen ansåg hon det nödvändigt att hjälpa mig att bära min väska till platsen där jag skulle möta mina körkamrater. Det gjorde inte jag och det var jag som vann diskussionen. Inte med argument om hur orimligt det vore att en blind, gammal tant med bensår skulle bära en fullt frisk 18-årings lilla övernattningsväska som om hon inte kunde göra det själv. Jag sa helt enkelt NEJ, blankt och bestämt, kommer aldrig på fråga och därmed basta! Denna min bestämdhet kom nog inte så mycket av omtanke om min farmor som av det oerhört pinsamma i att mina kamrater skulle tro att jag inte kunde klara mig själv utan behövde en blind gammal tant med bensår som stöd. Tonårsskammen är en stark kraft.
Älskade farmor. I dag sitter hon böjd som en fällkniv över ett bord i sitt rum på ålderdomshemmet och pratar oavbrutet med folk som inte längre finns. Kanske är hon och Kross-Nisse ute på äventyr igen någonstans i en annan dimension. Varje gång jag besöker henne tänker jag: "Vad ska det här tjäna till?" Och sedan skäms jag. För vem är jag att göra några värderingar av hennes liv.
Farmor själv är mer harmonisk än någonsin; sjunger Hej tomtegubbar, slår ihop klackarna och visar hur man joddlar.
Men hon vägrar med samma gamla obestridbara envishet att använda sina löständer.
Kommentarer