I väntan på sidensvansarna

Utanför mitt fönster på jobbet står en vacker rönn. Jag brukar njuta av årstidernas växlingar i det där trädet; se hur de första knopparna tar form om våren, hur de spricker ut till löv i skirt grönt som sedan djupnar och till sist går över i gult. När de fallit av hänger rönnbären kvar i röda klasar på svarta grenar. Det ser riktigt festligt ut.

En dag i november varje år kommer en flock sidensvansar på besök i rönnen. De är många, kanske trettio stycken, kanske fler, och på någon timme har de ätit upp vartenda rönnbär på hela trädet. Det är lite av en happening, ett event att se dem. I fjol kom de aldrig och jag saknade dem.
   Nu oroar jag mig för hur det ska bli i år. Det är inte så många rönnbär kvar i trädet och det är flera andra fåglar där och äter. Några bruna typer som jag inte vet vad de heter. Jag kommer på mig själv med att blänga ondsint på dem och önska att de ska länsa något annat träd. Jag väntar ju på sidensvansarna.
   Sedan inser jag att det är ju rasism, det jag håller på med. Favoriserar en sorts fåglar framför en annan. Skuldmedvetet sneglar jag på de där bruna flygfäna som utan skam vräker i sig bär i min rönn.   "Det är klart ni ska äta bär" tänker jag. Det har ännu inte gått så långt att jag sitter vid skrivbordet och talar högt med fåglar utanför fönstret. Jag nöjer mig med den här sortens telepatiska samtal. " Till mitt träd får alla komma och äta."
   Men om sidensvansarna ska ha någonting med av de här rönnbären så får de faktiskt se till att komma nu.