Så gick det sen? Kapitel 6

Hemma hos den Rödbrusige.

Det är TV-kväll i radhursområdet Blåbäret, ett 70-talsområde med fyrkantiga lådor till hus längs spikraka gator. Inne i sitt vardagsrum sitter Den Rödbrusige mitt i soffan men armarna i kors över magen och benen brett isär. Monika kurar ihopträngd i ena soffhörnet med ett av sina eviga korsord. Framför dem på soffbordet står den papegojmönstrade pumptermosen som de hade med sig på campingen.
   Det är Postkodmiljonären på TV. Med ojämna mellanrum harsklar Den Rödbrusige ur sig något och skrockar till. Monika skockar också till, med en viss fördröjning, för att visa att hon hänger med i programmet. Det gör hon naturligtvis inte. Postkodsmiljonären måste vara det tråkigaste program som gjorts i TV:ns historia. Hon tittar inte ens upp ur sitt korsord längre. Hon bara frustar till när Den Rödbrusige frustar. Han verkar inte märka att hon inte är med. 
   "TV-kväll" står det i korsordet. Hon försöker få in ordet "Tristess" men det har för många bokstäver. "Tristessen är för stor." tänker hon och frustar till alldeles på egen hand. Den Rödbrusige tittar till på henne och muttrar något med många konsonanter i. 
    Ibland funderar Monika på detta att det är så självklart att de ska sitta här med sin pappegojtermos varje lördagkväll och hur oöverstigligt omöjligt det är för henne att föreslå att de ska göra något annat. Ibland brukar hon fantisera om vad som skulle hända om hon gjorde det. 
   Men inte just nu, för nu ringer det, som det alltid brukar göra så här dags på lördagkvällarna, en förorättad ringning på dörren. Den Rödbrusige ger ifrån sig en harsklande samling bokstäver som låter misstänkt lik:"Satan!" Det är tydigen ett kritiskt läge i Postkodmiljonären. 
   Monika går och släpper in Gertrud som kommer inångande mitt i en mening, sin egen, förorättad och högröd:
"...ett ljud har han gett i från sig på två månader ett vykort hade han väl kunnat skicka så jag slapp att oroa mig han kunde väl tänka att jag skulle oroa mig i alla fall men han är väl med den där galna rödhåriga kvinnan nu..."
   Hon vrider sina händer medan hon tala och medan hon talar och vrider sina händer skyndar hon förbi Monika som om hon deltog i ett lopp och fortsätter in i vardagsrummet. 
   "Postkodmiljonären ja det brukade vi också titta på på den tiden som han hade vett att hålla  hålla sig hemma men inte ens ett vykort..."
"Det är så man borde göra." tänker Monika. "Stjäla en bil och en leonberger  och bara köra iväg så långt bensinen räcker och då fyller man på mer bensin och sen... 
   Men istället ber hon Gertrud slå sig ner i soffan och ta en kopp kaffe. Hon kan ju titta på Postkodmiljönären med dem istället för Den Utmärglade när nu allt är som det är. 
   Sen fortsätter TV-kvällen med Postkodsmiljonären som bakgrund till Gertruds eviga malande om sin utmärglade karl som inte hör av sig och hennes egen rödbrusiges allt mer irriterade harsklingar
"Tristess" skriver Monika med bestämda bokstäver i sitt korsord. Hon bryr sig inte om att det inte finns tillräcklig med rutor, hon fortsätter ut i marginalen. Och det får henne att känna sig lite upprymt rebellisk. Trots allt. 

Kommentarer

skogsnuvan sa…
Så där kan man också ha det. ibland undrar jag hur det skulle vara att bo i en husvagn med en gubbe Tror att jag skulle bli tokig ganska fort. Instängt och ensamt. Man kan vara mer ensam om man är ett par än om man är singel. Det är jag rätt övertygad om. Hur som helst är det jätteroligt att läsa om det

Populära inlägg