Böcker jag borde stulit

En bok jag länge fantiserade om att stjäla, bara jag fick chansen, var Tjejerna gör uppror av Föydis Guldahl, en STOR läsupplevelse från barndomen. Jag visste var det fanns två exemplar som bara stod till ingen nytta, exemplar som bara skulle må bra av att stjälas av rätt person. Ett fanns i det nedlagda bybiblioteket och ett i de likaledes nedlagda skolbiblioteket. Jag visste det eftersom jag lånat båda exemplaren flera gånger på den tiden de här biblioteken inte var nedlagda och ryktet sa att ingenting hade flyttats bort. Det var som Pompeiji.

Jag brukade fantisera om att jag av någon oförklarlig anledning skulle bli insläppt i de här byggnaderna av någon som trodde att jag ville ta mig en nostalgisk rundtur och minnas min barndom. Denne godhjärtade och godtrogne skulle av oförklarlig anledning lämna mig ensam i bibliotekslokalen ett kort ögonblick för att uträtta något i ett intilliggande rum. Då skulle jag slå till. I en rörelse skulle jag slita boken ur hyllan och proppa ned den i handväskan. Den blå marimekkoväskan skulle jag ha, den som går snabbt att öppna och stänga. Att jag skulle drabbas av någon skuldkänsla för brottet i fråga höll jag inte för troligt. Boken stod ju bara där oläst och ett bättre hem än mitt kunde den knappast komma till. 

Nu blev jag naturligtvis aldrig insläppt i någon av de där lokalerna. Istället köpte jag boken för 300 kronor på Glansholms Antikvariat när den dök upp. Jag blev av med några hundralappar men ett rent samvete är väl ovärderligt. Antar jag. 

En bok som det däremot verkligen grämer mig att jag inte stal är De döda talar på band. 
Första gången jag hörde talas om den var när jag läste Maria Gripes bok Tordyveln flyger i skymningen. Där läser Jonas Berglund den boken eftersom han tror att han har fått in röster från döda på sin kassettbandspelare. Jag tog för givet att det var en bok som Gripe hittade på. 
Men en eftermiddag många år senare rotar jag runt nere i bibliotekets magasin och då står den där i all sin skära prakt: De döda talar på band av Claude Thorlin. 
Jag blir så tagen av att boken faktiskt finns i verkligheten att jag glömmer vad det är jag letar efter från början. Naturligtvis lånar jag den och läser om hur Thorlin och hans fru gör ljudupptagningar och får in röster från döda människor på sina band. Band jag skulle göra vad som helst för att få höra. 
Tyvärr var jag dum och ärlig och lämnade tillbaka boken efter att jag läst den. När jag flera år senare sökte efter boken igen hade den gallrats bort. 
Det går ju till så på biblioteket. Har inte böckerna i magasinet lånats ut på tre-fyra år plockas de bort. Det är ett ohyggligt faktum som ger mig ett enormt stresspåslag. Jag hinner bara inte låna alla böcker för att rädda dem, det går inte. 

"Jag borde ha stulit den." tänker jag. Jag borde verkligen ha stulit den. Då hade den fortfarande funnits, denna unika och märkvärdiga bok. Och den hade kommit till ett bra hem. På vilket sätt är det av godo att jag inte stal den? Jag kan inte tycka att det är mindre moraliskt att stjäla en bok än att slänga bort den. Tvärtom faktiskt. Men gjort är gjort. Eller ogjort, i just det här fallet. 

Men om någon av er sitter på ett exemplar av De döda talar på band och vill bli av med det så hör gärna av er. Jag kommer och stjäl det direkt. Nej, men jag kan faktiskt tänka mig att betala en slant för den.