Samtal med den andra världen

 Jag talar med mina dockskåpsdockor. Jag talar med mina romanfigurer i den nya boken. De är alla missnöjda med mig. Jag är också missnöjd med mig. 

"Sätt lite fart på oss nu!" säger vi till mig allihop. "Ta dig i kragen!"

Mina romanfigurer är ute och irrar på de vita fläckarna på kartan och undrar hur de hamnat där. Vad är egentligen deras uppdrag här ute på vidderna?

Olivia vet förstås. Åtminstone vet hon vad hon anser att hennes uppdrag borde vara. Hon borde klä sig i kamouflagekläder, grova kängor, smeta en krigsmålning i ansiktet med feta, färgade krämer. Eller gyttja kanske. Hon borde gräva fram sin gamla tågluffar ryggsäck och fylla den med handgranater och Kalasjnikovs. Hennes uppdrag är att fånga en förövare. Det är vad hon borde göra. Inte sitta här, instängd i sin dammiga bokhandel. "Vita fläckar på kartan" fnyser hon. "My bony arse!" fnyser hon. "Jag känner den här bokhandeln bättre än linjerna i min vänsterhand." Hon häller upp mer whisky i sin tekopp. "Men ryggsäcksjäveln är väl trasig förstås."

Esther verkar också veta. Hon har till och med packat en ryggsäck. Den är full av termosar och schweiziska arméknivar, en liten batteridriven borrmaskin, smörgåspaket och liggunderlag. För att bara nämna några exempel. Antonio däremot har ingen aning. Han befinner sig verkligen mitt i kartans vitaste områden där han står och undrar vad i herrans namn Esther har i den där jätteryggsäcken (Hur länge ska de vara borta egentligen? Han ska ju jobba i morgon. Vet hon det?) Inte vet han riktigt vart de ska eller varför. Trots att det är han som har angett platsen. Och när det väl har kommit dit, vad ska de egentligen göra där? Förmodligen blir de haffade. Han hoppas att det i så fall är av polisen. 

Han är lika ängslig och förvirrad som Stjärnfält, som försöker finna någon slags fäste där han sitter bland vad som måste vara en halv miljon porslinskatter, i systrarna Beckiers gyttriga lägenhet. Bara den här fullständigt osymmetriska röran av prylar gör Stjärnfält alldeles yr. Stjärnfält är nämligen en synnerligen symmetrisk person. Och så Theresa B:s oupphörliga pladder om vad de borde göra och hur. Det får honom att må lite illa. Medan Maria B närmast omärkligt ser till att de verkligen får något gjort, oftast något helt annat än det Theresa pratar om. Ja, Stjärnfält är nog den som har det svårast, som är mest vilse där ute på de vita okända vidderna. Det är ju inte undra på eftersom det inte ens är klart att han ska heta Stjärnfält, när det hela kommer igång på allvar. 

Och så är det de där andra, som inte ens vet att de är med i en historia ännu. Den där mystiska kvinnan som envisas med att bli kallad "Baronessa" eller "Ers nåd" eller "Madame" eller vad det nu är hon ska envisas med att bli kallad när jag väl bestämt mig. Fabio som är en av våra grannar i Palma, som definitivt inte vet att han är med i en historia eller att han heter Fabio för den delen, för det har jag hittat på. Och övertygat mig så mycket om att om jag någon gång skulle få reda på vad det är han verkligen heter, skulle jag inte tro det om det inte vore Fabio. 

Någon som vet allt om den här historien och vart den är på väg och hur den ska komma fram är Den Värdige Skrothandlaren Emanuele. Han vet mer än jag.