Otroheten - så gick det sen

Minns ni att jag för ett år sedan berättade att jag hade en otrohetsaffär? 

Jag hade köpt ett medlemskap i den stora bokhandelskedjan bokcirkel för att få tillgång till 55 nya böcker under ett års tid. Jag kände att jag svek det allmänägda biblioteket tvärs över gatan för att stoppa pengar i gapet på kommersialismen. 

Efter ett halvår gjorde jag en liten summering av min litterära otrohet som jag då funnit riktigt uppfriskande. Skammen jag känt till en början hade jag lärt mig att leva med. Jag fortsatte min affär med att läsa Tove Dittlevsens Gift,  och Kodnamn Flamingo av Kate Atkinson, utan att känna någon skam, möjligen ett lätt obehag av Gift. Skamlös bar jag hem Vuxna människor av Marie Aubert. 

Sedan kom Coronan. 

Covid 19 kom och lamslog både det ena och det andra. Så också min otrohetsaffär. Vuxna människor blev liggande på mitt nattduksbord som kärnavfall. 

Kunde man verkligen ge sig till att läsa en bok som en annan människa hade hållit i och haft hemma i sitt eventuellt Coronasmittade hem och hostat smitta på var och varannan sida. Och kanske ännu värre: Vad skulle folk säga om jag helt hänsynslöst och vällustigt skulle komma och vilja byta böcker mitt under pågående pandemi? Skulle jag bli en sådan som blev hatad på Facebook för min egoism och dumhet? 

"Herregud!" tänkte jag till slut. "Det är väl inte värre än att gå till biblioteket." Sedan insåg jag att jag faktiskt inte varit på biblioteket heller sedan Coronan kom. Det är inte så att det saknas något att läsa i mitt liv bara för att jag inte går till bokhandeln eller biblioteket, vår lägenhet börjar se ut som ett nedlagt antikvariat. Nu läste jag i alla fall Vuxna människor utan vare sig munskydd eller handskar. Om det var moraliskt riktigt eller inte vågar jag inte svara på, men sjuk blev jag inte. 

Jag återerövrade i och med detta lite av min tidigare skamlöshet och gick till och med och bytte ut boken mot Martina Montelius Avlivningskliniken Tusenskönan . Det gick bra. Ingen glodde ilsket på mig på bokhandeln och ännu har jag inte sett några hatiska inlägg på de sociala medierna. Så utan att känna var sig Coronaskam eller otrohetsskam har jag idag tecknat mig för ännu ett år av otrohet. Jag tror att det har en uppiggande effekt på mitt förhållande till de bortglömda böckernas gravkammare.