När träden glesnar tätnar själen. Igen

När träden glesnar 

tätnar själen, 

skyddar sig, minns. 

Det inre lövverket 

bevarar gnistrande 

solstrålar, humlor. 

Senhöst kom 

med sommar

/Göran Greider

Veckans dikt är ett ganska eftersatt inslag på den här bloggen, som man hittar uppe i menyn till vänster. Den här veckan är det Göran Greider. Jag gillar Greiders poesi.

Jag hade tänkt skriva om hur mycket jag tycker om just den där första diktraden. Hur sann den är. Hur man på hösten och vintern vänder sig inåt och börjar fundera på det väsentliga, det som ligger närmast benen. Det är liksom bara det som får plats i den där trånga strimman mellan den mörka himlen och den likaledes mörka marken. 

Att det är på hösten och vintern som jag oftast skriver dikter.  Att poesin måste vara det mest väsentliga.  Poesin är ordens flampunkt har Horace Engdahl sagt "och det är väl det klokaste han har sagt", tänkte jag skriva.

Sen upptäcker jag att jag skrivit så gott som exakt detta i ett inlägg den 17 november 2018 .

Man upprepar sig. Tydligen.

Livet är ett hjul. Träden glesnar igen. Jag skriver dikter igen och skriver om det här. Igen. 

Och jag vågar dessutom ge mig till att påstå att poesin är tillvarons flampunkt till och med.