Vildmarken

Jag tittar på Händelser vid vatten, filmatiseringen av Kerstin Ekmans roman på SVT och jag tycker om det. Vanligen brukar jag muttra över hur det inte är som det är i boken när jag tittar på filmatiseringen av böcker men nu är jag tyst. Det är bra gjort, överföringen från text till bild. Jag tycker om musiken också och den blå färgtonen. Händelser vid vatten, denna hemska, vackra berättelse har alltid varit blå för mig. 

Av någon anledning har jag fastnat i sättet karaktärerna rör sig där i vildmarken, med vilken självklarhet. Och så ska det naturligtvis vara. De är inte turister, människor som är ut på haik. De är människor som lever här, som har ett ärende dit de ska. 

Jag är uppvuxen i Tivedsskogarna. Inte lika vilda skogar kanske, men vilda nog. Jag tänker på hur märkligt det är att jag kände mig så främmande i dem, trots att jag växte upp där. Att de skrämde mig, trots att de borde varit hemma. Jag kan inte tro att jag rörde mig med sådan självklarhet när jag gick fram där. 

För pappa var det annat. Han var skogshuggare och skogen var hans rätta element. Att gå i skogen med pappa var inte att gå på skogsvägar, inte stigar heller alla gånger. Det var att kasta sig in mitt i, mellan granarna och snubbla sig fram (i mitt fall) tills man kom ut vid någon mossbelupen väg, eller upp på en utsiktsplats för att se mer skog, utbredd i oändligheter. Jag tänker på att det är märkligt att jag inte ärvde det där, hemmahörandet i skogen.