Harry Potter - utbränd
Har just lyssnat på slutet av femte boken om Harry Potter, Harry Potter och Fenixorden, i mitt Harry Potter – projekt och känner att jag behöver en paus. Vet inte om det handlar om jag är trött på själva trollkarlsvärlden eller om det är Krister Henrikssons sätt att läsa som jag känner att jag behöver vila mig ifrån. Båda är visserligen eminenta på sitt sätt men jag håller på att bli tokig på Henrikssons obalanserade sätt att läsa; ena stunden viskar han, så att jag måste höja volymen för att över huvud taget kunna ana mig till vad han säger, för att i nästa ögonblick vråla högt och gällt så att trumhinnorna spräcks. Dessutom tycker jag att detta att plocka ut minnen ur huvudet som någon slags vita maskar och lägga dem i ett minnessåll är lite … äckligt.
Missförstå mig inte, jag tycker att Harry Potter är bra, riktigt bra, även om de utdragna referaten av quiddich (som jag alltså inte kan stava till eftersom jag lyssnar och inte ser texten) – matcherna är en aning uttråkande, men det finns en gräns för hur mycket husalfer, patronusbesvärjelser och klonkar man orkar med i ett sträck.
Något jag verkligen gillar med Potter-böckerna, förutom själva fantasin och den magiska värden man kommer in i är att JK Rowling inte verkar bry sig om att hon skriver barnböcker. Dvs hon bryr sig inte om att hon rör sig inom en genre som av hävd förväntas vara uppbygglig och sedelärande, föra vidare samhällets normer för att forma barnen till välanpassade medborgare.
Kanske låter jag lite kärv men jag skrev en gång en c-uppsatts i det här ämnet när jag läste Medie- och kommunikationsvetenskap och tyckte att det var skrämmande att upptäcka vilka könsrollstereotyper vi trumfar i barnen fortfarande i moderna barnböcker.
(För övrig verkar hela barnvärlden vara mycket koncentrerad på könroller. Köpte en gång en könsneutral påskkyckling till en halvårsgammal liten tjej och expediten frågade när hon skulle slå in den om den skulle vara till en pojke eller flicka. När jag lite förvånat svarat på detta valde hon ett rosa silkespapper istället för ett blått. Ja, herregud!)
Men Harry Potter är ju inte alltid den trevlige unge pojke som vuxen världen skulle föredra. Han är en ständig regelbrytare för det första och han är ganska otrevlig mot sin kusin Duddly (jag vet som sagt inte hur saker och ting stavas). Ok, Duddly är ju inte särskilt trevlig mot honom heller och Harrys beteende är väl det mer sannolika för en pojke i hans situation men i en klassiskt sedelärande barnbok skulle han inte tänka att hans kusin ser ut som en gris utan mild låta sig trakasseras för att i bokens slut få sin lön i himlen eller genom något annat trollslag, för att visa att den som vänder andra kinden till vinner i längden.
Sedan har vi Hagrid som gärna, åtminstone i de första böckerna, tar sig ett glas för mycket men som ändå framställs som en av de goda.
Det kanske mest ovanliga för att vara litteratur för yngre människor är det språkbruk som ibland används av bokens karaktärer. Jag minns inte om det var i den boken som jag nyss avslutat eller om det var i bok fyra som Onkel Vernon plötsligt utbrister ”Vad fan i helvete…” och det kan jag försäkra att jag inte hittade i Alfons Åberg när jag skrev min uppsats.
JK Rowling är mer lojal mot sin berättelse än hon deltar i någon slags uppfostringsmission och jag tror att det är en förutsättning för att skapa god litteratur. Men jag somnade ju i skolbänken när vår lärare läste högt ur Selma Lagerlöfs Nils Holgersson och hon har ju fått Nobelpriset så jag kanske inte är rätt person att ha åsikter.
Missförstå mig inte, jag tycker att Harry Potter är bra, riktigt bra, även om de utdragna referaten av quiddich (som jag alltså inte kan stava till eftersom jag lyssnar och inte ser texten) – matcherna är en aning uttråkande, men det finns en gräns för hur mycket husalfer, patronusbesvärjelser och klonkar man orkar med i ett sträck.
Något jag verkligen gillar med Potter-böckerna, förutom själva fantasin och den magiska värden man kommer in i är att JK Rowling inte verkar bry sig om att hon skriver barnböcker. Dvs hon bryr sig inte om att hon rör sig inom en genre som av hävd förväntas vara uppbygglig och sedelärande, föra vidare samhällets normer för att forma barnen till välanpassade medborgare.
Kanske låter jag lite kärv men jag skrev en gång en c-uppsatts i det här ämnet när jag läste Medie- och kommunikationsvetenskap och tyckte att det var skrämmande att upptäcka vilka könsrollstereotyper vi trumfar i barnen fortfarande i moderna barnböcker.
(För övrig verkar hela barnvärlden vara mycket koncentrerad på könroller. Köpte en gång en könsneutral påskkyckling till en halvårsgammal liten tjej och expediten frågade när hon skulle slå in den om den skulle vara till en pojke eller flicka. När jag lite förvånat svarat på detta valde hon ett rosa silkespapper istället för ett blått. Ja, herregud!)
Men Harry Potter är ju inte alltid den trevlige unge pojke som vuxen världen skulle föredra. Han är en ständig regelbrytare för det första och han är ganska otrevlig mot sin kusin Duddly (jag vet som sagt inte hur saker och ting stavas). Ok, Duddly är ju inte särskilt trevlig mot honom heller och Harrys beteende är väl det mer sannolika för en pojke i hans situation men i en klassiskt sedelärande barnbok skulle han inte tänka att hans kusin ser ut som en gris utan mild låta sig trakasseras för att i bokens slut få sin lön i himlen eller genom något annat trollslag, för att visa att den som vänder andra kinden till vinner i längden.
Sedan har vi Hagrid som gärna, åtminstone i de första böckerna, tar sig ett glas för mycket men som ändå framställs som en av de goda.
Det kanske mest ovanliga för att vara litteratur för yngre människor är det språkbruk som ibland används av bokens karaktärer. Jag minns inte om det var i den boken som jag nyss avslutat eller om det var i bok fyra som Onkel Vernon plötsligt utbrister ”Vad fan i helvete…” och det kan jag försäkra att jag inte hittade i Alfons Åberg när jag skrev min uppsats.
JK Rowling är mer lojal mot sin berättelse än hon deltar i någon slags uppfostringsmission och jag tror att det är en förutsättning för att skapa god litteratur. Men jag somnade ju i skolbänken när vår lärare läste högt ur Selma Lagerlöfs Nils Holgersson och hon har ju fått Nobelpriset så jag kanske inte är rätt person att ha åsikter.
Kommentarer