Soldansarens modeblogg
Byter ytterst tillfälligt namn på bloggen eftersom mina kära kollegor under en fikarast fick mig att inse att enda möjligheten att bli rik på sitt bloggande är att skriva om mode (Blondinbellas "namn" figurerade i diskussionen), så sagt och gjort.
Nu är ju detta att köpa kläder något av det värsta jag vet. Rea är bara ett annat namn på Helvetet eftersom det innefattar två av de ting jag avskyr mest: att prova kläder och att trängas med folk. Men vad gör man inte för att bli rik och berömd. Alltså:
Här ovan ser vi mina gamla birkenstock-kopior. De inhandlades ur en reakorg 1993 på vad som på den tiden hette Strandmans i den lilla staden Askersund, utanför vilken jag bodde och i vilken jag sommarjobbade som apoteksstäderska. Skorna har sedan följt mig under hela mitt yrkesliv och gör fortfarande troget tjänst.
Strandmans har, upptäckte jag till min förfäran sist jag var i Askersund, bytt namn till något i stil med Colorama. Det kändes som om någon våldfört sig på min ungdom. Jag vågade inte gå in. Jag vet exakt hur det ska lukta därinne och vill inte störa minnet med att upptäcka att det inte luktar så längre. Strandmans sålde tapeter och färg, väskor, tvålar, smink och krimskrams. På luncherna på högstadiet larvade vi allt som oftast iväg för att fingra på plastringar och öronklipps i pastell- och neonfärger. Någonstans i mitt undermedvetnas oförnuft känns det som om jag fortfarande skulle kunna gå in och hitta cerisefärgarde snäckörhängen därinne.
När vi nu ändå är inne på neonfärger kan vi ju titta på en bild på de klänningar jag inhandlade på förra årsts chartersemester på Rhodos. Att köpa neonfärgade klänningar är något jag bara gör på chartersemestrar. Att ha dem på mig likaså. Äger inte någon annan klänning för övrig, tycker att de får mig att se ut som något onämnbart. Men på semestern kan man ju få för sig att man ser nämnbar ut.
Här har vi en hatt som jag impulsköpte på Indiska för många år sedan. Har hittills aldrig använt den och blev lite förvånad över att hitta den på hatthyllan i hallen. Trodde den hade stukit med förra gången jag hade ett "herregud-vad-mycket-skit-det-ligger-överallt-anfall" men den får väl bli kvar till nästa kommer.
Lika oanvänd som ovannämnda hatt är min vackra afrikanska dräkt som jag fick av en av alla dessa brevvänner jag hade en gång i tiden. Inte han som ville gifta sig med mig efter tre brev, dock. Ville man ha kontakt med ungdomar i andra länder när jag var i tonåren fick man anmäla sitt intresse till en organisation som hette IYS. Man fyllde i sitt namn och sin adress och önskemål om kön, ålder och nationalitet på den man ville korrespondera med på små kuponger och sedan kom det, förhoppningsvis, brev hem i brevlådan. Oftast stämde inte vare sig kön, ålder eller nationalitet på dem som skrev breven med det man hade angett på kupongerna men det kunde bli bra ändå. Jag hade brevvänner från Marrocko, Egypten, Norge, Frankrike, Italien, Estland och Peru.
Nu är ju detta att köpa kläder något av det värsta jag vet. Rea är bara ett annat namn på Helvetet eftersom det innefattar två av de ting jag avskyr mest: att prova kläder och att trängas med folk. Men vad gör man inte för att bli rik och berömd. Alltså:
Här ovan ser vi mina gamla birkenstock-kopior. De inhandlades ur en reakorg 1993 på vad som på den tiden hette Strandmans i den lilla staden Askersund, utanför vilken jag bodde och i vilken jag sommarjobbade som apoteksstäderska. Skorna har sedan följt mig under hela mitt yrkesliv och gör fortfarande troget tjänst.Strandmans har, upptäckte jag till min förfäran sist jag var i Askersund, bytt namn till något i stil med Colorama. Det kändes som om någon våldfört sig på min ungdom. Jag vågade inte gå in. Jag vet exakt hur det ska lukta därinne och vill inte störa minnet med att upptäcka att det inte luktar så längre. Strandmans sålde tapeter och färg, väskor, tvålar, smink och krimskrams. På luncherna på högstadiet larvade vi allt som oftast iväg för att fingra på plastringar och öronklipps i pastell- och neonfärger. Någonstans i mitt undermedvetnas oförnuft känns det som om jag fortfarande skulle kunna gå in och hitta cerisefärgarde snäckörhängen därinne.
När vi nu ändå är inne på neonfärger kan vi ju titta på en bild på de klänningar jag inhandlade på förra årsts chartersemester på Rhodos. Att köpa neonfärgade klänningar är något jag bara gör på chartersemestrar. Att ha dem på mig likaså. Äger inte någon annan klänning för övrig, tycker att de får mig att se ut som något onämnbart. Men på semestern kan man ju få för sig att man ser nämnbar ut.
Här har vi en hatt som jag impulsköpte på Indiska för många år sedan. Har hittills aldrig använt den och blev lite förvånad över att hitta den på hatthyllan i hallen. Trodde den hade stukit med förra gången jag hade ett "herregud-vad-mycket-skit-det-ligger-överallt-anfall" men den får väl bli kvar till nästa kommer.
Lika oanvänd som ovannämnda hatt är min vackra afrikanska dräkt som jag fick av en av alla dessa brevvänner jag hade en gång i tiden. Inte han som ville gifta sig med mig efter tre brev, dock. Ville man ha kontakt med ungdomar i andra länder när jag var i tonåren fick man anmäla sitt intresse till en organisation som hette IYS. Man fyllde i sitt namn och sin adress och önskemål om kön, ålder och nationalitet på den man ville korrespondera med på små kuponger och sedan kom det, förhoppningsvis, brev hem i brevlådan. Oftast stämde inte vare sig kön, ålder eller nationalitet på dem som skrev breven med det man hade angett på kupongerna men det kunde bli bra ändå. Jag hade brevvänner från Marrocko, Egypten, Norge, Frankrike, Italien, Estland och Peru. Nu för tiden är det lite lättare att få kontakt med människor från andra länder tack vare Internet, om människorna stämmer bättre med de önskemål man har för det, vet jag inte.
Nej, tyvärr har jag väl inget större intresse för detta med kläder även om det är trevligt att ha något nytt som man trivs i ibland. Har aldrig varit så där fascinerad av ämnet som man förväntas att vara om man är kvinna. Viktigast var det nog när jag var mellan 16 och 18 och då spelade det egentligen inte någon större roll vad jag hade på mig bara det var annorlunda och lite uppseendeväckande.
Nej, tyvärr har jag väl inget större intresse för detta med kläder även om det är trevligt att ha något nytt som man trivs i ibland. Har aldrig varit så där fascinerad av ämnet som man förväntas att vara om man är kvinna. Viktigast var det nog när jag var mellan 16 och 18 och då spelade det egentligen inte någon större roll vad jag hade på mig bara det var annorlunda och lite uppseendeväckande.
Hur långt det kunde gå beskrivs väl bäst med att min far, som varje morgon körde mig till bussen eftersom vi bodde långt ute i obygden, en tidig vintermorgon sa åt mig att skulle jag se ut så där så körde han mig INTE någonstans. Jag var då skrudad i min gamla rödrutiga morgonrock och eftersom huset inte var uppvärmt ännu hade jag dragit en noppig, urtvättat och med tefläckar nedsölad, stickad tröja utanpå. På fötterna hade jag raggsockor. Inte ens jag hade tänkt visa mig offentligt i den munderingen men min pappa tyckte att väl att efter vad han tidigare bevittnat kunde det vara fullt möjligt.
Kommentarer