Viva la vida

Hade tänkt att först ha titeln "Vi går mot döden var vi går" men tyckte sedan litet osmakligt för tillfället och lite för deprimerande. Det räcker som det är. Måste koncentrera mig/oss på ljusglimtarna nu. Trillade lite ned i ett svart hål när jag kom hem i fredags och befann mig fortfarande i detta hål större delen av gårdagen men nu ska jag försöka att kräla mig uppåt.


Jo, han kom ju hem den här gången också, P. I samma stund som jag klickade på "publicera inlägg" här så sattes nyckeln i låset.
Det är väl ganska vanligt förekommande detta att man oroar sig för sina nära och kära med jämna mellanrum men för ett antal år sedan var jag helt besatt av det.


Min kusin körde ihjäl sig när han var 18 år och jag var 19. Jag var inte särskilt balanserad när jag var 19 redan från början och det här gjorde inte saken bättre. Plötsligt stod det klart att vi kan faktiskt dö precis när som helst. Det visste jag väl redan, rent förnuftsmässigt men nu kände jag det som om jag och mina närstående levde under akuta dödshot.
Så fort min dåvarande sambo var ute ur lägenheten, på någon föreläsningen eller bara ute på stan, vandrade jag som en osalig ande mellan fönstren i vår lägenhet och spanade efter honom. Detta var innan mobiltelefonernas tid och tur var väl det. För honom. För annars hade jag nog ringt och kollat att han levde ungefär var femte minut.
Själv led jag förmodligen av ett svårt hjärtfel eftersom jag ständigt kände ett tryck över bröstet, hade hjärtklappning och blev genomsvettig bara genom att runda en bokhylla på biblioteket. Av någon anledning gick jag aldrig till någon läkare för att kolla upp det här hjärtfelet så någonstans i de avlägsna förnuftiga delarna av mig visste jag väl att det inte var i hjärtat felet satt.

Numera har jag något mer normaliserad inställning till den ständigt hotande döden. I dag har jag till exempel släppt ut P till affären alldeles själv och har inte oroat mig särskilt (jag pratade nyss med honom på mobilen). Att jag tog hans frånvaro så lungt kan ha berott på att anledningen till att jag inte var med och handlade var att jag var hemma och brottades med dammsugaren. Något som brukar göra mig riktigt grinig och ge mig tokhuvudvärk eftersom den, dammsugaren, låter som en brandsiren. Så även i dag.

P har förresten en liten annorlunda syn på livets eländen än jag, som till för någon månad sedan har ansett det nödvändigt att oroa sig i förebyggande och av de onda makterna besvärjande syfte. Enligt P kommer aldrig något ont att hända honom just eftersom han aldrig oroar sig. Och kanske har han rätt, jag vet inte. Men jag tycker forfarande att jag har det oförtjänt bra och någon gång måste det ju vända och vilka hemskheter kommer att drabba mig då! Att bli av med jobbet är inte ett tillräckligt straff för att ha det så här bra.

Men jag ska verkligen anstränga mig att njuta av livet tills den stora katastrofen kommer. Fira livet lite.