Etiketter

Finessen med skog

Idag är det fyra månader sedan pappa dog. Jag sitter och letar bland gamla fotografier och hittar de fina svartvita foton som pappas arbetskamrat John tog på skogsutflykter med mina föräldrar och på jobbet i skogen.  

Det är min pappa som sitter till vänster i bild, i den röda fiberpälsen med pipan i munnen. Att fiberpälsen är röd vet jag för den minns jag. Att jag påstår att han har pipan i munnen, fast han sitter med ryggen  till och jag inte borde ha en aning om hur det förhåller sig med det, är för att allt annat är otänkbart. 

Ett vanligt helgnöje i min barndom var att åka ut i skogen, parkera i en vägren och sedan tränga sig fram mellan granar och buskage, vricka fötterna på stock och sten och kämpa sig upp på något berg för att titta på en utsikt...bestående av ännu mera skog, ungefär som utsikten på bilden här ovan. Jag hade svårt att förstå finessen med detta när jag var barn och tonåring. Vad var grejen?

Ännu mindre förstod jag mig på tjusningen i att åka oändligt långsamt på smala skogsvägar med vegetationen skrapande i underredet på bilen och titta på...skog. Pappa hängde över ratten och pekade ut över...skogen och berättade om när han hade arbetat i just den här. Här högg han när han träffade mamma. Där gallrade han precis innan jag föddes. Livshändelserna hade sina bestämda platser. Till och med när jag blev vaccinerad för röda hund har en plats i en skog någonstans för min pappa. 

Jag kämpade för att hålla mig vaken där i baksätet, där jag förmodligen satt och fantiserade om hur mitt eget liv skulle se ut när jag blivit vuxen och slapp bli medtvingad på tråkiga bilutflykter. Fantasierna utspelade sig alltid i någon stad, aldrig i skogen.  

Inte vet jag om man får välja hur man ska ha det när man är död, men får man det så sitter min pappa precis så här mitt i en skog och tittar ut över en annan skog, i röd fiberpäls med pipan i munnen. Även om jag själv skulle välja ett rörigt antikvariat, en kanna te och chokladdoppade hallonbåtar för min egen död så förstår jag det lite bättre numera, finessen med skog



 


Etiketter:

Kommentarer

skogsnuvan sa…
Jag förstår det fullt ut Jag som alltid längtat upp till höga berg och till djupa fina skogar. Jag hade pappa som tog med mig överallt i skogen och vi plockade bär och bara letade efter gamla stigar och jag älskade det. Att få gå med pappa och vara ute på sjön. Få lära mig mycket om djur och växter. Fortfarande går jag nu om våren och hälsar på både blommor och fåglar och tittar efter björnens spår och ropar vårskriket från något högt berg. Ja visst gillar jag att läsa och sitta framför brasan men nu när våren kommer blir jag en annan och är bara ute. Roligt att höra att du skriver igen. Jag har en klasskamrat som har skrivit fyra böcker som handlar om hur det är att bo i inlandet i norrland på både gott och ont. Hon skriver så bra och jag har just läst hennes fjärde bok. Så härligt. Så duktiga ni är som har tålamodet att skriva. Beundrarn.
15 maj 2021 kl. 13:54
Skicka en kommentar

Populära inlägg