Söndagsföljetongen Del 9

Förra söndagen fortsatte berättarjaget att njuta av Kaptens sällskap och historier men plötsligt är det dags att gå hem och då är Kaptens sällskap mest till besvär.

Här kan du läsa tidigare delar.

Kapten Del 9

Den verkliga orsaken till att jag inte talat om för Kapten och hans besättning att jag inte hade råd att bo på lyxiga Grand med sin lyxiga matsal där man var tvungen att vara klädd i långbyxor för att komma in, åtminstone om man var man, med sin fina pianobar och poolbar med servitörer i vita, nystrukna skjortor och svarta byxor och sin strikta hierarki i serviceordningen, utan istället fick hålla till godo med det sunkiga partyhotellet Amaryllis, var helt enkelt att jag skämdes.

   Amaryllis hade visserligen en restaurang men inga restriktioner. Vem som helst fick äta där och vara klädd hur som helst. Satt man och gastade ”We will, we will rock you!” hela natten var det också ok, så länge man kunde betala för det man förtärde. Servitörerna hade urtvättade t-shirts i olika färger.

   Jag skämdes alltså. Inte för att jag trodde att någon i Besättningen skulle se ned på mig för att min ekonomiska ställning var sämre än deras. Det var inte det som var av betydelse för dem.  Inte alls.  Det var jag som skulle känna mig underlägsen för att jag och mitt resesällskap hade sparat i två år för att kunna åka en enda vecka till Rhodos och bo i ett skitigt rum utan air-condition medan Besättningen åkte tre veckor varje år och bodde på lyxiga Grand Hotell, till vars pool vi plankade in varje morgon.

  Så länge ingen visste om att jag egentligen inte hörde till Grand Hotells gäster kunde jag inbilla mig att jag faktiskt gjorde det.  Att jag var en rättmätig medlem i gänget kring Kapten, trots att jag inte bodde all inclusive.

   Nu var vi framme vid en av hissarna och Kapten klev frimodigt in. Jag stapplade efter på darrande ben.  Nu. Nu skulle det ske.

”Vilken våning?” frågade Kapten med fingrarna väntande över de numrerade knapparna.

”Tredje” sa jag andlöst och svalde så att det ekade i hissen. Tyckte jag.  Så såg jag till min lättnad att Kapten, efter att ha tryckt på nummer tre, tryckte in den knapp som hade nummer fem. 

   Vi åkte uppåt i vibrerande tystnad. På våning tre tackade jag Kapten för sällskapet och vinglade ut i korridoren.

   ”Vi ses vid poolen” sa Kapten och vinkade med sin påse innan dörrarna slöts om honom och han var borta.

   Jag lutade min geleiga kropp mot korridorväggen en stund innan jag tog trapporna ned i rasande fart. Med någon slags rask värdighet gick jag genom lobbyn igen, i motsatt riktning och över planen utanför entrén utan att bevärdiga vakten i kuren en blick.

    I rasande fart handlade jag sedan ett sexpack med 1,5 liters vattenflaskor, en förpackning Kims chips och ur vykortsvindan rykte jag åt mig fem vykort utan att ägna en tanke åt vad de föreställde.  

 

Med svetten forsande från kroppen baxade jag så upp mina varor i vårt sunkiga rum på femte våningen i hotell Amaryllis. Jag var tvungen att ta trapporna eftersom ett gäng hysteriskt fnissande tjejer i 20-årsåldern fastnat i hissen.

   ”Var i helvete har du varit?” väste mitt grönbleka resesällskap från sängen.

Jag svarade svävande att vattnet varit tungt att bära, att det var svårt att välja vykort och just ja, jag hade träffat Kapten också.

   ”Han hälsar till dig!”

   Jag försökte låta som om jag trodde att jag bara varit borta en halvtimme, inte två timmar.

Det kom ytterligare ett väsande ljud från sängen som lät som om han försökte påpeka just detta med tiden men jag låtsades som om jag inte hörde och gick in i duschen.

   Senare satt jag på balkongen och slet med de jäkla vykorten.  Jag hade fortfarande inte tittat efter vad de föreställde. Det kändes inte särskilt viktigt längre. Huvudsaken var att jag fick dem skrivna och blev av med dem.  När jag väl var färdig upptäckte jag att det kort jag adresserat till min farmor föreställde två nakna, sandiga rumpor. Kanske inte det lämpligast kortet att skicka till en 93-åring tant. Å andra sidan var min farmor blind och skulle vare sig att ha ont eller nöje av motivet i fråga men vad skulle personalen på äldreboendet som skulle läsa kortet för henne tro.  

”Skit samma!” sa jag högt till mig själv. Buntade ihop korten och gick ned och la dem i brevlådan utanför mini marketen. Det som betydde något var att jag haft nästan en hel timma för mig själv med Kapten. En hel timma.

    ”Det här kommer jag att leva på hela vintern.”