Söndagsföljetongen Del 9
Förra söndagen fortsatte berättarjaget att njuta av Kaptens sällskap och historier men plötsligt är det dags att gå hem och då är Kaptens sällskap mest till besvär.
Här kan du läsa tidigare delar.
Kapten Del 9
Den verkliga
orsaken till att jag inte talat om för Kapten och hans besättning att jag inte
hade råd att bo på lyxiga Grand med sin lyxiga matsal där man var tvungen att
vara klädd i långbyxor för att komma in, åtminstone om man var man, med sin
fina pianobar och poolbar med servitörer i vita, nystrukna skjortor och svarta
byxor och sin strikta hierarki i serviceordningen, utan istället fick hålla
till godo med det sunkiga partyhotellet Amaryllis, var helt enkelt att jag
skämdes.
Amaryllis hade visserligen en restaurang men
inga restriktioner. Vem som helst fick äta där och vara klädd hur som helst. Satt
man och gastade ”We will, we will rock you!” hela natten var det också ok, så
länge man kunde betala för det man förtärde. Servitörerna hade urtvättade
t-shirts i olika färger.
Jag skämdes alltså. Inte för att jag trodde
att någon i Besättningen skulle se ned på mig för att min ekonomiska ställning
var sämre än deras. Det var inte det som var av betydelse för dem. Inte alls.
Det var jag som skulle känna mig underlägsen för att jag och mitt
resesällskap hade sparat i två år för att kunna åka en enda vecka till Rhodos
och bo i ett skitigt rum utan air-condition medan Besättningen åkte tre veckor
varje år och bodde på lyxiga Grand Hotell, till vars pool vi plankade in varje
morgon.
Så länge ingen visste om att jag egentligen
inte hörde till Grand Hotells gäster kunde jag inbilla mig att jag faktiskt
gjorde det. Att jag var en rättmätig
medlem i gänget kring Kapten, trots att jag inte bodde all inclusive.
Nu var vi framme vid en av hissarna och
Kapten klev frimodigt in. Jag stapplade efter på darrande ben. Nu. Nu skulle det ske.
”Vilken våning?”
frågade Kapten med fingrarna väntande över de numrerade knapparna.
”Tredje” sa jag
andlöst och svalde så att det ekade i hissen. Tyckte jag. Så såg jag till min lättnad att Kapten, efter
att ha tryckt på nummer tre, tryckte in den knapp som hade nummer fem.
Vi åkte uppåt i vibrerande tystnad. På
våning tre tackade jag Kapten för sällskapet och vinglade ut i korridoren.
”Vi ses vid poolen” sa Kapten och vinkade med
sin påse innan dörrarna slöts om honom och han var borta.
Jag lutade min geleiga kropp mot korridorväggen
en stund innan jag tog trapporna ned i rasande fart. Med någon slags rask
värdighet gick jag genom lobbyn igen, i motsatt riktning och över planen
utanför entrén utan att bevärdiga vakten i kuren en blick.
I rasande fart handlade jag sedan ett sexpack
med 1,5 liters vattenflaskor, en förpackning Kims chips och ur vykortsvindan
rykte jag åt mig fem vykort utan att ägna en tanke åt vad de föreställde.
Med svetten
forsande från kroppen baxade jag så upp mina varor i vårt sunkiga rum på femte
våningen i hotell Amaryllis. Jag var tvungen att ta trapporna eftersom ett gäng
hysteriskt fnissande tjejer i 20-årsåldern fastnat i hissen.
”Var i helvete har du varit?” väste mitt
grönbleka resesällskap från sängen.
Jag svarade svävande
att vattnet varit tungt att bära, att det var svårt att välja vykort och just
ja, jag hade träffat Kapten också.
”Han hälsar till dig!”
Jag försökte låta som om jag trodde att jag
bara varit borta en halvtimme, inte två timmar.
Det kom
ytterligare ett väsande ljud från sängen som lät som om han försökte påpeka just
detta med tiden men jag låtsades som om jag inte hörde och gick in i duschen.
Senare satt jag på balkongen och slet med de
jäkla vykorten. Jag hade fortfarande
inte tittat efter vad de föreställde. Det kändes inte särskilt viktigt längre.
Huvudsaken var att jag fick dem skrivna och blev av med dem. När jag väl var färdig upptäckte jag att det
kort jag adresserat till min farmor föreställde två nakna, sandiga rumpor.
Kanske inte det lämpligast kortet att skicka till en 93-åring tant. Å andra
sidan var min farmor blind och skulle vare sig att ha ont eller nöje av motivet
i fråga men vad skulle personalen på äldreboendet som skulle läsa kortet för
henne tro.
”Skit samma!” sa
jag högt till mig själv. Buntade ihop korten och gick ned och la dem i
brevlådan utanför mini marketen. Det som betydde något var att jag haft nästan en
hel timma för mig själv med Kapten. En hel timma.
”Det här kommer jag att leva på hela
vintern.”
Kommentarer