Söndagsföljetongen Del 10

Förra söndagen tog sig vårt berättarjag tillbaka till sitt hotell, utan att Kapten för ett ögonblick misstänkte att detta hotell inte var detsamma som hans. Yr av lycka över deras gemensamma barbesök tänker hon att detta kommer hon att leva på under hela den kommande vintern. 

Här kan du läsa tidigare delar 

Kapten Del 10 

Men så länge räckte det ju inte.

  Bara några dagar efter att vi kommit hem var det som om vi aldrig varit i väg. I alla fall betedde sig mitt resesällskap på det sättet. Han verkade inte ha något emot att allt rullade på i de vanliga hjulspåren igen.

   ”På Rhodos hade vi suttit vid poolen med Kapten och Besättningen nu.” försökte jag ibland men fick bara ointresserade grymtningar till svar.

   Den enda gång vi pratade mer om resan var när vi bjudit hem Axel och Anna på middag. Resesällskapet serverade retsina, det grekiska kådasmakande vinet som vi köpt med oss, till förrätten som var en grekisk sallad. På Rhodos njöt vi båda av det här vinet och pratade om att det var det godaste vi druckit men nu höll Resesällskapet med Alex och Anna när det grinade illa och tyckte att det var surt.

”Men man måste ju smaka på de lokala specialiteterna.” Alla skrattade som åt ett skämt.

   Jag kände mig bedragen.

   Sedan handlade samtalet om billig taxfreesprit i nästan en halvtimme. Ingen var intresserad av min berättelse om vårt möte med Kapten och hans besättning.

  ”Ja, Karin såg till att bli bekant med all inclusive-gästerna så att vi fick gratis öl.” skrockade Resesällskapet och alla skrattade igen.

   Deras skratt liknade inte alls Kaptens godmodiga gnäggande. Det var varggrin, det var vad det var.  Att jag aldrig hade tänkt på hur tråkiga och enfaldiga Axel och Anna var, och vilken självgod lustigkurre Resesällskapet var.

   Resten av middagen fantiserade jag om hur det hade varit om Besättningen hade suttit kring vårt bord i stället. Vilket stoj och glam det hade varit. Och alla hade varit inkluderade. All inclusive.

 

Genom hösten och vintern fortsatte jag att fantisera. Det kändes som det enda sättet att härda ut. Aldrig hade jag tänkt på hur grått mitt liv var. Hur tråkigt mitt arbete var, hur tråkiga mina arbetskamrater, mina vänner, Resesällskapet. Hur oerhört tråkig en söndagspromenad kunde vara, en tevekväll, en fikarast. Gårdsstädning med bostadsrättsföreningen.

   Jag fantiserade in Besättningens medlemmar i min trista vardag. Låtsades till exempel att jag krattade löv på gården tillsammans med Styrman och Kapten och kände doften av deras söta tobak. På jobbet låtsades jag att det var Kay jag arbetade tillsammans med i stället för den nervösa Anna-Karin som bara pratade om sina tonårsbarn som om hon vore den ändå människan i världen som någonsin haft tonårsbarn.

   Det var inte helt enkelt att få Kay att platsa på ett kontor. Ingen med en sådan majestätisk hållning arbetar på kontor. Jag föreställde mig hennes storslagna entré varje morgon tillsammans med de båda grekiska pojkarna som eskorterade henne hela vägen fram till skrivbordet. Hon skulle svepa ner alla hålslagare, häftapparater och tejprullar i sin väg med sina tältliknande kreationer och ägna dagarna åt att äta praliner och berätta anekdoter. Ingen skulle ifrågasätta detta och hennes arbete utfördes av de båda grekiska pojkarna som gärna svarade på hennes mejl och sprang till kopiatorn och lamineringsmaskinen bara hon viftade lite med handen.

   Hela hösten och vintern levde jag i två parallella universum samtidigt som jag nästan frättes sönder av den där fantasivärldens otillräcklighet och av undran över vad Besättningens medlemmar verkligen ägnade sig åt just nu.