Söndagsföljetongen Del 7
Förra söndagen mindes berättarjaget den sällsamma dag under Rhodos-resan då Resesällskapet var magsjuk och hon var ute för att köpa vatten åt honom. När hon fick syn på Kapten glömde hon bort sitt sjuka resesällskap och följde istället efter Kapten ända fram till en guldsmedsbutik, där Kapten till hennes stora förvåning går in. Det är när han kommer ut ur butiken igen som det oerhörda händer att han får syn på henne och ropar hennes namn.
Kapten Del 7
Han stod utanför
guldbutiken och viftade med en påse. Med två kliv var han över gatan och framme
hos mig. Han pekade med påsen mot The Medical Fish:
”Knäppt, va? Har du provat?”
Han log sitt
breda leende och gnisslade litegrann, jag kunde inte låta bli att skratta jag
också.
”Nej.”
”Vi var här i onsdags allihop. Det var ena
jävlar till att bitas!”
”Kände du någon skillnad sen då? Fick du
finare fötter?”
”Inte
fan. Men Peggy sa att hon hade då aldrig haft så där mjuka fötter förr. Men hon
är ju en sådan där som håller på och smörjer in sig och går på massage och
grejer. På en annan har det väl torkat ihop så att man borde sitta i flera veckor
för att få bort all skit. Men man får
bara sitta i en halvtimme. ” Han gnisslade igen.
”Så du är också ute på fri fot?”
Jag berättade för
honom om mitt magsjuka resesällskap och han skakade medlidsamt på huvudet.
”Skaldjur är livsfarligt, det ger jag mig
aldrig på. Jag vill ha kött!”
Jag sa ingenting
om att jag egentligen var ute och handlade åt sjuklingen. Det fanns inga
affärer som hade vatten eller chips här, de låg betydligt närmare hotellet och
det vore svårt att förklara vad jag egentligen gjorde här om det var sådana
saker jag var ute efter. Jag kunde ju
inte ens förklara det för mig själv.
”Ska vi passa på att ta en öl?” sa Kapten
och nickade mot baren mitt emot. ”När vi nu ändå är lösa och lediga.”
Jag kunde inte tro att det var sant. Att
Kapten själv stod där och ville ta en öl med mig, att vi skulle ta en öl bara
han och jag. Naturligtvis tog vi en öl.
Vi slog oss ned i
de knarrande rottingmöblerna i baren mitt emot The Medical Fish och beställde
varsin Mythos.
Kapten drog fram ett blått tobakspaket ur shortsen och började omsorgsfullt att
stoppa sin pipa. Han strök eld på en tändsticka och höll den mot stoppningen
medan han sög på pipskaftet i några korta drag. När han väl fått fyr på pipan släckte
han tändstickan med en viftande handrörelse och slängde den i askfatet
samtidigt som om han sjönk tillbaka mot rottingsryggstödet som knarrade som
dess sista stund var kommen.
Kapten log. Vad skulle jag säga? Tänk om jag
inte skulle komma på något! Kapten skulle inse vilken otroligt tråkig människa
jag var och ångra bittert att han föreslagit att vi skulle ta en öl, inte kunna
få i sig den fort nog för att kunna återvända till sin Besättning.
Jag fick en stunds tidsfrist när kyparen kom
med vår öl. Han sprätte ut fyra gröna underlägg med Mythos-logga framför oss på
det grönvattrade glasbordet och ställde ned varsin flaska och varsin liten sejdel
på dem. Vi hällde upp öl i de immkalla
sejdlarna som redan börjat droppa i värmen.
Kapten hade lagt
ifrån sig sin påse från guldaffären på bordet och till slut fick jag ur mig
något larvigt som:
”Så du har varit och fyllt på
guldreserven.?”
”Jajamen!” sa Kapten och klappade nöjt på
sin påse.
Han hade köpt ett
halsband till Kay.
”Vi gick förbi
den där butiken i går och hon ska ju alltid stanna och titta. Och så såg hon
det här halsbandet och det var ju så fint och det ena med det andra. Och jag sa väl ”jovars” och betedde mig som
om jag knappt tittade på det men idag gick jag tillbaka och köpte det.”
Han klappade på påsen igen och sög förnöjt
på pipskaftet.
”Då blir hon väl glad och överraskad nu när
du har köpt det?” sa jag.
”Nä, hon visste att jag skulle köpa det, vi
har gjort så här i 20 år.” Han skrattade sitt gnisslande gnägg med pipskaftet
mellan tänderna. ”Hon pekar ut vad hon
vill ha och jag låtsas som om jag inte fattar någonting och sedan går jag
tillbaka och köper det dagen därpå. Det
var bara på riktigt den första gången och då blev hon väl överraskad, antar
jag. Jamas!” Han höjde sitt fuktiga Mythos-glas mot mig.
”Jamas!” log jag tillbaka och tog en klunk
av min öl.
”Fast,” fortsatte Kapten, ”mest överraskad
blev hon nog när jag tog fel och köpte halsbandet som låg bredvid.” Han
skrattade gott åt minnet.
”En annan gång tog jag fel på affär.”
”Näe!”
”Jo då, det låg två guldbutiker bredvid
varandra men det såg ju inte jag, så jag klev ju in i den jag trodde att Kay
hade sett ut någon ring eller brosch, eller vad det var.” Han fnissade och
pekade med pipskaftet i luften som för att visa vilken av butikerna han hade
gått in i.
”Så när jag skulle visa för henne i butiken
vilken ring eller om det var en brosch, men jag tror att det var en ring den
gången. I alla fall så fanns inte rätt ring i fönstret och hon sa att de inte
hade ändrat skylten sedan gårdagen och jag sa att det måste ni ha gjort för i
går låg där en ring som såg ut si och så. Ni har väl sålt den, då. Men hon sa
att de inte hade sålt någon ring på flera dagar och hon kunde inte påminna sig
att de haft någon sådan ring som jag beskrev över huvud taget. Men jag gav mig
inte utan tvingade dem att visa mig varenda ring i hela butiken. ”
Kommentarer