Förföljd av förfäderna

I mitt barndomshem fanns det, förutom resväskor med gamla almanackor, en enorm mängd med andra gamla prylar: vågar och vikter, prydnadssaker, krukor, dukar, kannor, mattor, jordbruksredskap, radioapparater, koskällor, sällskapsspel. Ja, det går helt enkelt inte att räkna upp vad allt av museiföremål som fanns i mitt barndomshem. Kort sagt: Generationer av människor som aldrig slängde något hade lämnat över sitt bohag till nästa generation som sparade den tidigare generationens pinaler och lade till sina egna som de i sin tur lämnade vidare. Till slut hade allting hamnat i mina föräldrars hus och uthus. 

När jag var liten önskade jag mig ett skrin att förvara skatter i precis som Camilla i Dunderklumpen hade. Naturligtvis fanns massor med skrin och små lådor som kvalificerade sig bra som skattkistor i våra garderober. Det var bara det att det låg redan en massa prylar i alla skrin. Förfäderna hade redan varit där och lagt dit något.

 "Det där kan du ha till dina skatter." sa min mamma som inte förstod någonting. Jag ville inte ha mina anfäders och anmödrars skatter, jag ville själv bestämma vad som skulle vara skatter, jag ville fylla mitt skrin själv. Bland alla skrin, burkar, pryttlar och pinaler hittade jag aldrig ett tomt skrin. 

Varför det var så otänkbart att bara hälla över innehållet i ett skrin till ett annat skrin och på så sätt skapa sig ett tomt, eget skrin att fylla, vet jag inte. Men det föll mig liksom aldrig in, jag kunde inte städa bort förfäderna. 

Det är väl helt enkelt så det är, dina anfäder kommer du aldrig undan. De fyller ditt hus med sina sparade saker. Deras skatter är nedlagda i samma skrin som dina skatter, deras koder inristade i din kropp. Vad du än tycker om saken.  

Men mamma hade rätt. Ibland kan deras skatter vara dina skatter. 

Min mammas mormors benbrosch