Regn och mörknande kvällar

 - och konsten att inte skriva ett bittert blogginlägg. 

Plötsligt blev det tyst här ett tag. Om jag ska förklara orsaken till det har jag svårt att inte låta bitter. 

Jag har en skelning som inte syns, men den känns. Ögonen samarbetar inte och det är problem när jag läser, det känns som om det sitter en kniv över ena ögon och jag känner mig lite sjösjuk. Som min före detta optiker sa, så hade jag aldrig haft problem om jag varit skogvaktare. Men nu är jag inte skogvaktare. Jag är en läsande människa, både på jobbet och privat. 

Jag har glasögon för detta men de behöver justeras. Och det är inte bara för optikern att stoppa i bättre glas. Först måste jag träffa en oftalmolog och till en sådan är det väntetid på ett halvår. Jag har varit hos oftalmologer tidigare, efter en lika lång väntan och då fått veta att jag inte har så stora avvikelser att jag inte borde ha så stora problem som jag har. Det är en ganska klen tröst, och därför är jag lite bitter på detta redan på förhand. 

Dessutom är jag bitter eftersom jag inte kan läsa som jag vill, och jag är som sagt en läsande människa. Blundande, för att minska den här knivkänslan över ögat, har jag skrivit ett omständligt inlägg om det här med identitet men det blev så gnälligt att jag lät bli att publicera det. 

Inte för att det här verkar bli så mycket bättre. För härom dag såg jag ett inslag på lokalnyheterna om vårt nybyggda bibliotek och då var jag också riktigt sur och bitter när jag hörde bibliotekschefen berätta om att biblioteket skulle man inte gå till och vara tyst längre. 

När jag var i tonåren cyklade jag sex kilometer till bussen och åkte till biblioteket för att sitta där och läsa. Där i tystnaden kunde sådana kufar som jag resa från våra töntiga jag till vilka platser som helt, förvandlas till vem eller vad som helst och umgås med folk som aldrig skulle låta oss vara med i den så kallade verkligheten. Här behövde vi inte ha vassa armbågar att knuffa oss fram med eller höga kaxiga röster. Biblioteket var vår plats. Nu ska det tydligen också vara en plats för dem som hörs och syns mest.  Skit samma, jag kan ju ändå inte läsa längre. Tänkte jag, bitter och huvudvärkande framför teven, som vore jag på väg att bli blind. 

Sen drog jag mig till minnes att den där bibliotekschefen faktiskt sagt att det också finns en läsesal, där man kan sitta och läsa i lugn och ro. Dessutom har jag inte varit och inspektera det nya biblioteket i det fina (visserligen omstridda och inte särskilt arkitektoniskt vackra) nya kulturkvarteret. Jag var ju för det här bygget en gång i tiden. Nog borde jag ändå gå dit och titta innan jag dömer ut det helt och hållet. Ryck upp dig, fixa lite nya ljudböcker och sluta gnäll. Tänkte jag. 

Det här med att det regnar och att kvällarna har blivit mörkare är inget jag är bitter över. Regn har alltid haft en lugnande och tröstande inverkan på mig.