Nytt och gammalt, blommor och lyftkranar

Så har vi äntligen varit på Mallorca igen. 

Lägenheten fanns kvar som vi lämnat den. Men det byggs ett nytt hus mitt emot vårt. Jag har suttit på vår balkong på morgnarna och stirrat fascinerat på de jättestora kranarna som styrs av en man med en liten låda på magen, nere på marken. 

 Man håller på att bygga och renovera i hela vår stadsdel. Som om man har hopp om framtiden. En del är sig likt och annat förändras.

Rullatormannen, som jag oroat mig för i dessa tider, lever och har till och med slängt sin rullator. Nu förlitar han sig bara på en käpp när han tar sina dagliga rundor till kafét, butiken och så långsamt, långsamt upp för vår backe igen. 

Fjällaren sitter fortfarande på kaféerna med sin hund som är lika blank i pälsen som tidigare. 

Mamman och dottern i grannhuset går fortfarande ut med sin tax.

Den vanligtvis så välklädde Fabio sprätter runt på terrassen i bar överkropp. Vet inte om den förändringen är sviter efter Covid eller något annat. 

Hundmannen sitter fortfarande på torget med sin hund och sin dramatenvagn. 

Men Den Värdige Skrothandlaren såg jag inte till. Det har jag inte gjort på några år nu, han försvann redan innan pandemin. Jag är rädd att det betyder att han är död. Han är inte någon som lämnar de här kvarteren frivilligt, inte. 

Inte för att jag har pratat med honom om det. Den enda jag över huvud taget har pratat med  är rullatormannen. Och eftersom vi pratade mallorkin så vet jag inte riktigt vad vi pratade om. Men jag tror att det var de rosa blommorna som växte utanför vårt hus på den tiden men som har försvunnit i samband med nybyggnationen.