Nu skriver jag på riktigt

Nu har jag äntligen börjat skriva "på riktigt" på det nya bokprojektet. Hittills har jag bara "lustskrivit", olika scener i den ordning de faller mig in, låtit det dra iväg åt det håll det fått för sig. Det där i huvudet som man inte vet att det finns när man börjar skriva men plötsligt dyker upp... och just drar i väg, svämmar över alla breddar. Kanske är det just det som är det mest fantastiska med att skriva; upptäcktsfärden i hjärnans okända vindlingar. 

Men nu ska jag alltså sortera upp det och få det att följa en röd tråd och bli en första riktig version. Och skulle jag påstå att det är mindre lustbetonat än att lustskriva så skulle det vara en ren och stor lögn.        "Fy fan, vad bra det här blir!" säger jag högmodigt till P. 

Jag förundras över hur mycket lättare det går den här gången, jämfört med hur det var med den numera ökända Bourgogneboken. Inte för ett ögonblick har jag låtit mig hejdas av tankar om varför i herrans namn jag skriver det här, vad det ska tjäna till. Det är ju inget som botar vare sig sjukdomar, miljöförstöring och andra katastrofer. Det som kändes viktigt då, spelar inte någon roll den här gången. Det är bara lust, och det är gott nog. 

På den här detaljen från en karta från 1400-talet utspelar sig mycket av handlingen i den nya boken, som inte har något arbetsnamn (och inte utspelar sig på 1400-talet). Särskilt i gränderna till höger om kyrkan. 

Arbetsnamn är förövrigt något man ska undvika, har jag lärt mig nu under lustskrivandet. Nu sitter jag här med ett namn på ett hus i en annan del av den här staden, ett namn som är helt omöjligt att använda i den "riktiga" versionen men som nu sitter så fast att jag inte kan se hur detta hus ska kunna heta något annat.