Vägen till soprummet

 I vintras hade vi ett möte i soprummet i vår bostadsförening. Förmodligen var vi det sista flerbostadshuset i staden som fortfarande hade våra sopnedkast i bruk. Det sades inte på mötet, den slutsatsen drog jag själv. Men nu var det alltså slut på detta, även restavfallet skulle i fortsättningen slängas i soprummet på andra sidan gården. Föreningens ordförande höll möte med ett trapphus i taget i soprummet för att visa vad som skulle sorteras i restavfallskärlen och vad som skulle läggas i plast respektive papp. I en bostadsrättförening vars invånare har en snittålder på cirka 55 och där det anges med både bilder och text vad som ska läggas i vilket kärl borde ett sådant möte vara överflödigt, men det är det inte. 

"Jaha, Maria vad tror du om det här nu då?" frågar min granne när vi går tillbaka över gården efter mötet. 

"Jo, men det här blir bra, sörru!" hör jag mig själv säga med äppelkäck röst. 

"Men lägg av, du jobbar inte här!" säger den mer krassa rösten som bara hörs i mitt huvud och ytterst sällan kommer ut ur min mun. "Du kan tycka att det är besvärligt att behöva gå 50 meter över gården istället för att bara sticka ut huvudet i trapphuset så fort du ska slänga en soppåse."

"Nu får vi lite motion också! Det är ju nyttigt." fortsätter Den Äppelkäcka som förutom att hon är äppelkäck också är hänfallen åt att tala i floskler och plattityder. (Ett annat oskick hon har är att hon alltid tycker att hon måste kompensera om till exempel ett kassabiträde har blivit surt behandlat av personen framför mig i kön. Hon börjar pladdra vettlöst om hur fina morötter hon hittat och att det alltid är så fina grönsaker i just den här butiken, och kompetent personal. Hon tindrar och kvittrar medan Den Krassa ryter åt henne: "Håll käften! Det räcker med att vara normaltrevlig.") Som tur är, är det som sagt bara 50 meter mellan vår port och soprummet så jag hinner inte få ur mig fler käckheter. 

Nu har det gått ett drygt halvår efter mötet i soprummet och att gå över gården med sin soppåse har blivit en vana. Men jobbigt är det. Det beror inte på att det där med den påstådda motionen bara var en floskel och min kondis är lika usel som vanligt. Det är att när jag går över vår gård, som sommartid är en blomstrande trädgård, träffar på igelkottar, harar och deras ungar som jag måste oroa mig för att de ska ge sig ut på den tungt trafikerade gata som går förbi vårt hus och är själva startsträckan för stadens samtliga utryckningsfordon.