Mer is och kyla och mörker
Jag läser i senaste numret av Världens historia om Fritjof Nansens försök att nå Nordpolen 1893-96. 1893 låter han sitt skepp Fram frysa fast i packisen uppe vid Nysibiriska öarna med tanken att de ska driva med isen mot Nordpolen. Där sitter de sedan i ett och ett halvt år tills Nansen tycker att det går för långsamt och beger sig, tillsammans med kamraten Hjalmar Johansen, i väg på isen med hundsläde för att ta sig till polen på det sättet. I april 1895 ger de sig av, hundarna får de slakta en efter en för att föda sig själva och de andra hundarna utmed resans gång.
Efter att de gett upp försöket att ta sig till Nordpolen går de på isen fram till slutet av juli månad när de tar sig i land på ön Torup där de övervintrar i den jordhydda de grävt ut åt sig. I artikeln beskrivs den här övervintringen på följande sätt: "Efter åtta mörka vintermånader i hyddan kan Nansen och Johansen i maj 1896 återuppta sin resa". Åtta månader i en jordkula i den becksvarta isande polarvintern avklarade i en mening. Jag klarar inte ens av att föreställa mig hur vidrigt det måste vara. Hur oändligt långa åtta månader måste vara under sådan omständigheter. Hur oändligt långa är inte vintermånaderna här trots tillräckligt med god mat, elektricitet och Internet. Nå, i augusti 1896 var Nansen och Johansen tillbaka i Norge igen.
Johansen började dricka, förlorade fru och arbete och skuldsatte sig. Sedermera tog han livet av sig. Nansen fick sedermera Nobels fredspris. Detta inte sagt som någonslags jämförelse.
Det finns ett foto av Nansen i Världens historia. Han ser...farlig ut på fotot. Han ser ut som någon som bor i en jordhåla mitt i polarvintern i åtta månader och behåller förståndet. Det är liksom en annan kaliber på honom än på Andrées gäng av skrivbordsfolk. Men vad är det för fel på folk som ger sig ut på sådan där färder i sådan där miljöer? Och vad är det för fel på mig som verkar ha snöat in på polarfärder, trots att jag är så trött och led på denna vinter att jag inte vet vad jag ska göra med mig.
Efter att de gett upp försöket att ta sig till Nordpolen går de på isen fram till slutet av juli månad när de tar sig i land på ön Torup där de övervintrar i den jordhydda de grävt ut åt sig. I artikeln beskrivs den här övervintringen på följande sätt: "Efter åtta mörka vintermånader i hyddan kan Nansen och Johansen i maj 1896 återuppta sin resa". Åtta månader i en jordkula i den becksvarta isande polarvintern avklarade i en mening. Jag klarar inte ens av att föreställa mig hur vidrigt det måste vara. Hur oändligt långa åtta månader måste vara under sådan omständigheter. Hur oändligt långa är inte vintermånaderna här trots tillräckligt med god mat, elektricitet och Internet. Nå, i augusti 1896 var Nansen och Johansen tillbaka i Norge igen.
Johansen började dricka, förlorade fru och arbete och skuldsatte sig. Sedermera tog han livet av sig. Nansen fick sedermera Nobels fredspris. Detta inte sagt som någonslags jämförelse.
Det finns ett foto av Nansen i Världens historia. Han ser...farlig ut på fotot. Han ser ut som någon som bor i en jordhåla mitt i polarvintern i åtta månader och behåller förståndet. Det är liksom en annan kaliber på honom än på Andrées gäng av skrivbordsfolk. Men vad är det för fel på folk som ger sig ut på sådan där färder i sådan där miljöer? Och vad är det för fel på mig som verkar ha snöat in på polarfärder, trots att jag är så trött och led på denna vinter att jag inte vet vad jag ska göra med mig.
Kommentarer