Nu är färjan bokad!
Färjan mellan Göteborg och Kiel. Första fasen på färden mot Frankrike. Och den sista också för all del men vem vill tänka på den nu. Men på grund av min här mycket omskrivna vidskepelse så glädjer jag mig naturligtvis inte till semestern alls. Ingen vet om vi lever till dess.
Hade någon sagt till mig för en så där tolv år sedan att jag en gång skulle betrakta det som höjden av lycka att bo i tält veckovis på min semester hade jag hånskrattat och tänkt, "Jo, tjena!" I min och Ps späda begynnelse drev han en intensiv kampanj för att vi skulle campa på Bornholm i tre veckor. Mycket skepiskt till detta men ändå mån om att försöka vara till lags (det var som sagt i vår späda begynnelse) tyckte jag att "kanske en vecka...på sin höjd". Det blev två veckor i god kompromissisk anda (det var som sagt i vår späda begynnelse).
Det var en gräslig upplevelse. Åtminstone själva campandet. Campingplatsen var packad till bristningsgränsen. När man gick ut ur sitt eget tält gick man in i grannens. Varje kväll när man stod i tvättrummet och borstade tänderna stod det fjorton personer bakom dig och trampade otåligt med sina necessärer i famnen. Vidrigt. Skulle man duscha utan att ha en kö utanför duschkabinen fick man göra detta vid lunchtid. Duschen hade en myntbox ( i civilisationens krona Frankrike ingår duscharna i priset) och ibland godkände den de mynt jag löddriga fingrar stoppade i den, ibland inte. Alldeles bakom vårt tält bodde en tysk familj med ett spädbarn som skrek hela natten ända fram till femtiden på morgon och när man då äntligen dåsade bort vaknade resten av campingen till och började prata danska utanför tältduken. Det var folk, folk över allt. Detta att trängas med horder av okända människor i trånga tvättutrymmen kanske känns fullt normalt och helt ok för camparen in spe men mig gör det galen.
Till slut fick jag en hysterisk gråtattack mitt i snabbköpet Netto.
Det är ett under hur P lyckades få med mig på ännu en campingsemester. Det tog visserligen tre år innan vi gjorde om det.
Hade någon sagt till mig för en så där tolv år sedan att jag en gång skulle betrakta det som höjden av lycka att bo i tält veckovis på min semester hade jag hånskrattat och tänkt, "Jo, tjena!" I min och Ps späda begynnelse drev han en intensiv kampanj för att vi skulle campa på Bornholm i tre veckor. Mycket skepiskt till detta men ändå mån om att försöka vara till lags (det var som sagt i vår späda begynnelse) tyckte jag att "kanske en vecka...på sin höjd". Det blev två veckor i god kompromissisk anda (det var som sagt i vår späda begynnelse).
Det var en gräslig upplevelse. Åtminstone själva campandet. Campingplatsen var packad till bristningsgränsen. När man gick ut ur sitt eget tält gick man in i grannens. Varje kväll när man stod i tvättrummet och borstade tänderna stod det fjorton personer bakom dig och trampade otåligt med sina necessärer i famnen. Vidrigt. Skulle man duscha utan att ha en kö utanför duschkabinen fick man göra detta vid lunchtid. Duschen hade en myntbox ( i civilisationens krona Frankrike ingår duscharna i priset) och ibland godkände den de mynt jag löddriga fingrar stoppade i den, ibland inte. Alldeles bakom vårt tält bodde en tysk familj med ett spädbarn som skrek hela natten ända fram till femtiden på morgon och när man då äntligen dåsade bort vaknade resten av campingen till och började prata danska utanför tältduken. Det var folk, folk över allt. Detta att trängas med horder av okända människor i trånga tvättutrymmen kanske känns fullt normalt och helt ok för camparen in spe men mig gör det galen.
Till slut fick jag en hysterisk gråtattack mitt i snabbköpet Netto.
Det är ett under hur P lyckades få med mig på ännu en campingsemester. Det tog visserligen tre år innan vi gjorde om det.
Kommentarer