Ett bräddfullt kärl

Lägger ut lite poesi på bloggen detta medium som gör oss för dumma för att läsa poesi - sedan ska jag försöka sluta tjata om den där babel-diskusionen. Det är en strof ur en dikt av Tomas Tranströmmer:.'

och den där känslan av 'just här är vi' som måste hållas kvar, som
när man bär på ett bräddfullt kärl och ingenting får spillas

Tycker det är en mycket bra beskrivning av den där 'semesterkänslan' jag brukar tjata om och hur svårt det är att hålla kvar den efter semestern. Som att bära ett bräddfullt kärl. Nu handlar den inte enbart om närvaro utan också om ett slags ständig fascination och förundran. En stark koncentration. Hela dikten kommer strax.