Berättelse från bronsåldern
I dag ägnar jag inte lunchen åt att försöka registrera mig på något bemanningsföretag. Jag har semester från allt vad bemanningsföretag heter idag. Idag är det skrivardagen och ikväll SKA jag ägna mig åt min stackars eftersatta bourgognebok och ingenting annat. Om min dator ska jävlas med mig idag också kommer det att bli synd om den. Förmodligen blir det väl mest synd om mig i förlängningen eftersom jag inte kan skriva någonting (böcker eller jobbansökningar) på en sönderslagen dator.
Det händer faktiskt att jag går rätt hårt åt prylar som inte vill göra som jag säger åt dem. En gång i min späda ungdom när jag var en frustrerad, dubbelarbetande, ambitiös husmor och desperat läste Sonja Åkesson i en övermöblerad etta i en liten stad i utkanten av gnällbältet, brukade jag (drömma om att) skriva på en elektrisk skrivmaskin (Detta utspelar sig alltså, om inte på stenåldern så åtminstone på brons-).
En frustrerad afton bestämde jag mig för att nu skulle jag banne mig ta mig tid att skriva och placerade nämnda museiföremål på köksbordet i det övermöblerade köket, fast besluten att ignorera det tre dagar gamla diskberget på köksbänken (Jag närde ett stort jämlikhetspatos på den tiden (också) och det var sambons diskberg inte mitt, ändå var det alltid jag som hade dåligt samvete för diskbergen och inte han. Och än idag måste jag alltså förklara att det inte var mitt diskberg) Hur som helst: Jag satte i sladden och tryckte på på-knappen på skrivmaskinen, som inte gav ett ljud ifrån sig. I vanliga fall skulle den hicka till, harkla sig och fara med skrivhuvudet över valsen. Det gjorde den alltså inte nu. Den gjorde ingenting. Den frustrerade husmodern blev då rosenrasande och drämde två knytnävar med all kraft i den stackars apparaten. Naturligtvis fick detta inte på något vis museiförmålet på bättre tankar. Alltså slet jag ur sladden ur kontakten, satte på mig stövlarna och marscherade skrikande och svärande med skrivmaskinen i ena handen och ett garantibevis i den andra handen iväg till stadens bokhandel där jag hade inhandlat den värdelösa tingesten.
På bokhandeln satte den brydda expediten i kontakten och slog på apparaten som genast hickade igång, harklade sig och for med skrivhuvudet över valsen. Som om den aldrig hade gjort annat.
På vägen hem gick jag hukande längs bakgatorna. Tyst och sammanbiten. Skrivmaskinen fungerade fortfarande när jag kom hem. Det gjorde mig nästan förbannad en gång till.
Med Windows Live kan du ordna, redigera och dela med dig av dina foton.
Det händer faktiskt att jag går rätt hårt åt prylar som inte vill göra som jag säger åt dem. En gång i min späda ungdom när jag var en frustrerad, dubbelarbetande, ambitiös husmor och desperat läste Sonja Åkesson i en övermöblerad etta i en liten stad i utkanten av gnällbältet, brukade jag (drömma om att) skriva på en elektrisk skrivmaskin (Detta utspelar sig alltså, om inte på stenåldern så åtminstone på brons-).
En frustrerad afton bestämde jag mig för att nu skulle jag banne mig ta mig tid att skriva och placerade nämnda museiföremål på köksbordet i det övermöblerade köket, fast besluten att ignorera det tre dagar gamla diskberget på köksbänken (Jag närde ett stort jämlikhetspatos på den tiden (också) och det var sambons diskberg inte mitt, ändå var det alltid jag som hade dåligt samvete för diskbergen och inte han. Och än idag måste jag alltså förklara att det inte var mitt diskberg) Hur som helst: Jag satte i sladden och tryckte på på-knappen på skrivmaskinen, som inte gav ett ljud ifrån sig. I vanliga fall skulle den hicka till, harkla sig och fara med skrivhuvudet över valsen. Det gjorde den alltså inte nu. Den gjorde ingenting. Den frustrerade husmodern blev då rosenrasande och drämde två knytnävar med all kraft i den stackars apparaten. Naturligtvis fick detta inte på något vis museiförmålet på bättre tankar. Alltså slet jag ur sladden ur kontakten, satte på mig stövlarna och marscherade skrikande och svärande med skrivmaskinen i ena handen och ett garantibevis i den andra handen iväg till stadens bokhandel där jag hade inhandlat den värdelösa tingesten.
På bokhandeln satte den brydda expediten i kontakten och slog på apparaten som genast hickade igång, harklade sig och for med skrivhuvudet över valsen. Som om den aldrig hade gjort annat.
På vägen hem gick jag hukande längs bakgatorna. Tyst och sammanbiten. Skrivmaskinen fungerade fortfarande när jag kom hem. Det gjorde mig nästan förbannad en gång till.
Med Windows Live kan du ordna, redigera och dela med dig av dina foton.
Kommentarer
Mina eviga problem med maskinerna är det värsta för mig. Åskan tar mina datorer och telefoner stup i ett. Igår var det bredbandsmodemet igen.Hoppas att du har tur med tekniken idag så boken blir klar någon gång. Du vet att jag väntar med spänning.
Om makterna (hästarna) inte är på din sida, så ska du ändå försöka förmedla glädje...
Själv läser jag ikväll "The Secret" av Rhonda Byrne. Där får man lära sig hur tankesättet påverkar allt.
Den kanske du också skulle läsa med tanke på vad som komma skall ;-)