Sommar, sommar, sommar... - ett slags bikt

Då har jag varit duktig och badat för första gången i år. Jag vet att på sommaren, eller helst så snart solen tittar fram i början av april, ska man inget hellre vilja än att ligga i bikini på en filt, helst vid en sjö. Själv har jag svårt för detta. Jag känner mig inte alls fri och njutande av det vackra vädret, utan oerhört obekväm. Jag ska bekänna en annan dödssynd eller åtminstone mental defekt som jag gör mig skydlig till: Jag har lite svårt för juli.

Ja, det är faktiskt sant. Hela denna jävla ljuvliga sommarmånad som varje svensk med vettet i behåll ser fram emot hela den långa, svarta, vedervärdiga vintern (som jag inte heller klarar av). Denna jävla ljuvliga sommarmånad då man ska träffas i trädgårdar och parker och grilla och spela kubb (en annan bekännelse: jag har aldrig någonsin spelat kubb, har ingen aning om hur det går till), man ska åka på picnic och njuta, njuta, njuta och man ska LIGGA I BIKINI PÅ FILTAR VID SJÖAR och känna livet i sig, som farbror Nilsson gör i Madicken.

Lite har väl det här svårmodet som drabbar mig i juli att göra med att vi brukar komma hem från Bourgogne i början av den här månaden och det alltid är lite tungt att komma hem och inse att allt är precis som det var innan man åkte, som om man aldrig har varit iväg och att de där makalösa förändringarna man förväntat sig hos sin omgivningen och kanske mest hos sig själv inte riktigt kommer tillstånd. Men det är de här febriga kraven på juli månad också, allt man ska hinna göra och att man ska njuta så förbannat.

Jag är alltid lite vresig och deprimerad i juli. I september när man märker hur det börjar svalna i den tidigare så kokande parken som jag går igenom ibland på hemväg från jobbet, då känner jag hur hela jag slappnar av, kommer till ro. Då är det okej att stänga in sig med en filt och en god bok eller att sitta och knacka i datorn.

Naturligtvis är det här inget jag pratar om. Folk kan ju tro att man inte är riktigt klok, inte som man ska. Så sånt här kan man ju inte säga. Man ska säga: Oh det är så härligt att bada. Och det kan det ju vara. På chartersemestrar till medelhavsländer med medeltempertur på ca 30 grader tycker jag mycket om att bada. Kan till och med strutta runt i bikin utan att känna mig det minsta obekväm. Förra sommaren på Rohdos sjavade jag till och med omkring i neonfärjade knäkorta klänningar som lämnade ena axeln bar, något jag aldrig skulle göra hemma. Men nu är ju den där semestermänniskan i mig inte riktigt den samma som vardagsmäniskan. Det där har jag ju skrivit om förut.

För övrigt var det någon som ropade mitt namn när vi var och badade i helgen. Eftersom jag har ett extremt vanligt namn, som toppade scbs namnlistor som det vanligaste flicknamnet i många, många år reagerade jag inte. Det brukar jag inte, vanligtvis är det inte mig man ropar på. Men den här rösten framhärdade.
- Mariiiia! skrek den och jag tänkta att nästa gång skulle jag snegla lite försiktigt åt det där hållet för att se om det kunde vara till mig.
-Mariiia! Behöver du gå och kissa? Jag bestämde mig för att det omöjligt kunde vara till mig. Och om det var någon som hojtade högt över badstrand och frågade om jag behövde gå och kissa så var inte det någon person som jag tänkte prata med i alla fall.